Försvar inför framtiden

Säkert med stor klokskap, som jag inte begriper, har den moderata partiledningen gjort försvarsminister Sten Tolgfors till partiets försvarspolitiske talesperson. Detta har på ett mycket effektivt sätt hämmat den försvarspolitiska debatten inom moderaterna. Givetvis kan inte en alliansminister driva en rent moderat försvarspolitik, och så har inte heller varit fallet. Han har, precis som en mycket lojal moderat riksdagsgrupp, ställt upp på allianspolitiken på bekostnad av vad som skulle kunna vara en rent moderat försvarspolitik.
Sten Tolgfors har i sin roll som minister varit bakbunden. Den dubbla rollen har varit omöjlig. Övriga allianspartier har inte tvekat att driva egna frågor i större eller mindre antal när det gäller försvaret. Genom denna snedfördelning har det inför media och allmänhet framstått som folkpartiets Allan Widman har varit en ensam ropande röst för ett starkare försvar. Det är inte med verkligheten överensstämmande.
I fyra år har jag tillsammans med mina moderata partikamrater arbetat med svensk försvarspolitik i försvarsutskottet. Det har varit en lärorik tid. Mycket som vi gjort är jag ärligt stolt över. Andra saker kanske lite mindre stolt och i vissa fall har vi inte alls nått så långt eller fått de resultat som jag önskat och hoppats på.

”Blåa tankar om framtidens försvar”
För att sammanfatta dessa fyra år som försvarspolitiker har vi i den moderata försvarskommittén, som vid mandatperiodens slut tillsammans har över 40 års försvarspolitisk erfarenhet, arbetat fram en rapport med namnet ”Blåa tankar om framtidens försvar”. ”Vi” utgör alltså den moderata försvarskommittén. Inte alliansens eller regeringens utan moderaternas förvarskommitté.
Det betyder att våra åsikter inte alltid stämmer överens med vare sig de övriga allianspartierna eller med regeringen. Men så är det i en demokrati. Alla har inte samma uppfattning och i många frågor är det kompromisserna som fått bli det slutliga resultatet.
Som det ojämförbart största partiet i alliansen har moderaterna haft ett det största ansvaret för att alliansen ska hänga ihop. Men frågan är om vi också skulle tagit på oss det största ansvaret för att släppa ifrån oss så mycket av den egna politiken för att uppnå enighet? Inte minst när det gäller försvarsfrågorna.
Jag tycker att vi varit för kompromissvilliga om vi ser till vad vi hade med oss i det försvarspolitiska bagaget när förhandlingarna inleddes. Det har skett mycket inom det svenska försvaret under mandatperioden. Försvaret har genomgått en nödvändig reformering. Ekonomin har hårdgranskats. Det gäller att få valuta för varje skattekrona. Allt för många svarta hål har funnits, men förhoppningsvis är den tid nu förbi. Allt för mycket inom svensk försvarspolitik har historiskt handlat om regionpolitik. Det har varit sysselsättningsskäl som fått styra, inte försvars- eller säkerhetspolitiska. Tyvärr verkar socialdemokraterna inte acceptera detta synsätt utan fortsätter här, precis som på andra områden, i invanda hjulspår.

Värnplikt eller inte värnplikt?
Jag är helt för tanken att varje svensk ska ha en grundläggande militär utbildning för att vi i händelse av krig ska kunna försvar vårt land. En tanke jag delar med många. Men även om tanken är god och viljan finns så talar mycket för att vi inte kan fortsätta med att utbilda hela årskullar.
För det första så är det inte militärt försvarbart. Vi behöver inte dessa miljoner av soldater. Soldater är inte längre, tack och lov, billigt förbrukningsmateriel. Fast det bär mig emot att göra liknelsen så måste vi se varje soldat som värdefulla ekonomiska enheter som det finns all anledning att vara rädd om och inte slösa med.
Varje soldats utrustning och utbildning kostar mycket pengar. Ska våra soldater få det materiel och den personliga utrustning som motsvarar alla ställda säkerhetskrav skulle en verkligt allmän värnplikt för varje årskull bli ekonomiskt ohanterlig.
Jag tycker det beslut som riksdagen har klubbat med en frivillig utbildning och kontrakterade soldater är bra. Jag tycker att hemvärnets ökade ansvar och de nationella skyddsstyrkornas integration med övriga delar av förvarsmakten är både bra och riktigt. Däremot har jag en annan uppfattning när det gäller numerär och försvarets materiella storlek. Jag vill utbilda fler soldater varje år och jag vill till exempel ha en större flotta.
Med den ökande betydelsen, både militärt och ekonomsikt, av Östersjön har vi ett svenskt behov av fler enheter inom flottan. De ryska aktiviteterna och den ryska energipolitiken som används i ett kombinerat militärt politiskt syfte försvinner inte bara för att vi väljer att endast se på miljökonsekvenserna av den ryska gasledningen.

”Inga förbandsnedläggningar”
Den sittande regeringen har lovat att det inte ska läggas ner några förband under innevarande mandatperiod. Det är ett bra beslut som man hade hoppats att också militärledningen rättat sig efter. Men än en gång förekommer smygnedläggningar av förband där hela eller delar av verksamheter flyttas över till andra förband. Vi kan ta P7 i Skåne som exempel. Det enda kvarvarande militärförbandet i Skåne. Att det av militära, strategiska, geografiska och säkert lika många skäl till bör finnas kvar är en självklarhet. Men trots detta har avlövningen börjat så att när det blir dags för politiken att fatta ett nytt beslut står man inför ett fullbordat faktum. Detta är helt oacceptabelt!

Det finns all anledning att återkomma till svensk försvars- och säkerhetspolitik. Områden som jag tänker ägna extra intresse åt i framtiden, bland annat i dessa kolumner.

Vem får diskutera försvaret?

Det har blåst upp till storm kring den svenska försvarspolitiken. Enligt min uppfattning, helt i onödan och till stor del beroende på medias överdrivna förtjusning i konflikter. Det hela började i torsdags, eller kanske redan på onsdagskvällen då de första uppgifterna lämpligt nog läckte ut om vad folkpartiets försvarspolitiska utspel skulle dagen därpå skulle handla om. Ganska snart kunde vi läsa om ”sprickan i alliansen”. Jag ser ingen spricka, inte så länge alliansen kommer med eniga förslag och röstar igenom dessa. Sedan måste det få finnas olika uppfattningar. Men inom försvarspolitiken är det inte lätt. En annan uppfattning, eller tolkning än den rådande politiken får direkt en beskrivning som ”spricka” eller ”kris”. Medias allt för snabba konstateranden och slutsatser i katastrofrubriker gör att debatten hämmas. Den som är lojal med regeringen vill inte bli uthängd som sprickbildare eller usel överlöpare bara för att han eller hon i enskilda frågor har en annan uppfattning. Uppfattningar som inte har ett dugg med lojaliteten till den sittande regeringen att göra.
Vad är det då som har hänt och vad är det som upprör så till den milda grad? Inte speciellt mycket – egentligen.

Självklarheter
Jag håller helt med Marie Söderberg som i Expressen förvånar sig över de starka reaktionerna eftersom Jan Björklund endast kom med självklarheter i den presenterade idéskissen. Utgångspunkten var situationen i Ryssland, den pågående upprustningen där och ambitionen hos ledarna i Kreml att ge landet den stormaktsposition Sovjetunionen en gång hade. Vad som ytterligare upprört känslorna på den borgerliga sidan är att på onsdagen den 20 maj så debatterades och klubbades i Riksdagen personalförsörjningen för det svenska försvaret. Ett stort, historiskt ¬och, i det läge vi befinner oss, ett helt riktigt beslut. Att dagen därpå komma med ett utspel om hur den svenska försvarspolitiken ska utformas framgent kan kanske uppfattas som att man vill göra ner, och i värsta fall tar avstånd från det beslut som precis fattats i Riksdagen. Jag ser det inte så. Snarare som ett sätt att lyfta tankar runt försvaret när det låg aktuellt i tiden.
Givetvis är det ett inslag i valdebatten. Folkpartiet vill ta de försvarsvänliga väljarna från moderaterna. Något man redan till viss del gjort. Och nu gäller det att ytterligare knyta dem till folkpartiet. Med den enkla skiss som Jan Björklund presenterade på Armémusem i samband med Folkpartiets och ”Folk-och-Försvars” seminarium i torsdags så ser möjligheterna goda ut för en sådan taktik..
Använd befintlig materiel
Vad innebär då folkpartiets skiss? Jo, i stort att vi ska använda den utrustning som finns i landet. Vi ska ha våra 100 JAS-plan vi ska använda de cirka 290 stridsvagnar och närmare 500 pansarfordon som finns. Dessa ska organiseras i fem mekaniserade brigader. Det övergripande skälet är att vi inte lever i den säkraste av världar, att vi har en granne i öster som upprustar, som visat sig beredd att använda militär styrka för att genomdriva sina politiska mål.
Vad Jan Björklund och folkpartiet gjort är två saker som inte anses var politiskt korrekta. Det är att ta upp förhållandena i Ryssland och tala klartext om dessa., och det är att föreslå försvarsåtgärder som inte ryms inom den idag fastslagna försvarsbudgeten.
Men nu är det ju inte bara Jan Björlund och folkpartiet som har denna uppfattning. Vi är faktiskt ganska många som höjer ett antal varnande fingrar för vad som kan hända i Östersjöområdet med den upprustning som pågår i Ryssland idag, med Gazproms gasledning och med den allt mer auktoritära regimen i landet parad med en inrikessituation där problemen blir allt större. Ryssland skulle långt ifrån vara det första land som skapar en utrikespolitisk situation för att överbygga inrikes problem.

Måste diskuteras
Den svenska försvarspolitiken måste diskuteras – också utanför Sälen – och olika uppfattningar måste få finnas. Det finns idag en mycket effektiv blockerare för svensk försvarspolitiks debatt som i sin form gör att alla åsikter som inte formas här är förpassade till en existens utan möjlighet till inflytande. Och då tänker jag på den så kallade försvarsberedningen. En kommitté med en representant för varje riksdagsparti. All respekt för ledamöterna, men formen är förstoppande.
Sju ledamöter med skiftande partiförankring kommer överens om en omvärldsanalys, om hur de hot och risker man enats om ska kunna bemötas. Arbetet är intensivt och gruppen blir en enhet som reser världen kring, umgås intensivt och blir riktigt tighta. Gruppen, beredningen, får mer information och mer experthjälp än andra involverade i försvarspolitiken, försvarsutskottet inräknat, och utgör överklass med speciella privilegier.
Försvarsberedningens resultat går till regeringen som sedan till anmärkningsvärt stor del använder underlaget för en försvarspolitisk proposition. Beredningens förslag har inte diskuterat i försvarsutskottet, inte i Riksdagen och inte i riksdagsgrupperna. Förvisso är det inte riksdagen som lägger förslagen – men lite input från de folkvalda hade inte varit fel. Det hade istället varit mycket, mycket rätt.
Lägg ner försvarsberedningen och gör om det till ett nationellt säkerhetsråd utan aktiva politiker. Ett säkerhetsråd som har till uppgift att kontinuerligt stå för omvärldsanalys och föreslå lämpliga åtgärder och beslut.

Återbeväpna Gotland
Jag kan inte avstå från att kommentera folkpartiets förslag att Gotland ska återmilitariseras genom att P18 återuppstår på ön. Att vi ska ha fast stationerad militär på ön har jag förespråkat länge. Så där är jag väldigt glad för att folkpartiet anammat mina tankar. Däremot är jag mer tveksam till om det rätta är en återgång till det gamla. Är det ett stridsvagns-regemente vi behöver, eller är det kanske marina enheter som borde få sin hemmabas på Gotland? Tänker gasledning där. Men det överlämnar jag med varm hand åt försvarsmakten att komma fram till.

Protestera mot Kina eller Eritrea?

Att stå ensam i en protest är aldrig speciellt roligt. Att protestera tillsammans med många andra är betydlig mer bekvämt och det känns inte speciellt farligt eller riskabelt. I vintras blev jag upprings av Expressen och tillfrågad vad jag gjort för Dawiit Isaak. Jag svarade sanningsenligt att jag nog inte gjort tillräckligt mycket. Att jag hade kunnat göra mer. (I skrivande stund, även om det är några månader senare, har ännu inte mitt svar blivit publicerat) Men jag förklarade samtidigt att jag var lite skeptisk till hela kampanjen. Det finns inget märkbart politiskt motstånd i att protestera mot regimen i Eritrea. Man riskerar inte att bli betraktad som udda eller politiskt avvikande om man protesterar mot att en man sitter fängslad i Eritrea under omänskliga förhållanden.
Jag försökte förklara detta och samtidigt vara mycket tydlig med att jag tycker det är helt rätt att kräva Isaks frigivande och att det är bra att det förs en kampanj för honom. Samtidigt som jag fick frågan pågick det rättegångar i Kina mot ett antal tibetaner som krävt större självständighet för Tibet och som förklarat sitt stöd för Dalai lama. Ett flertal av de åtalade dömdes till döden och avrättades. Bland dessa en kvinna i 20-års åldern. Var fanns protesterna då?

Bekväm protest
De som vill missförstå mig gör det säkert nu också. Men jag ska vara så tydlig som möjligt. Jag tycker behandlingen av Dawit Issak är ett övergrepp som ingen människa borde riskera att utsättas för. Det är bra att det protesteras och att ögonen riktas mot dem som satt Dawit Isaak i fängelse och vägrar släppa honom. Och för Dawit Isaaks skulle hoppas jag att protesterna snart ger resultat så att han kan återförenas med sin familj i Sverige.
Men – riskerna för oss här i Sverige att protestera mot fängslandet är enkelt, smärtfritt och politiskt helt korrekt. Det är en protesthandling som är självklar, som ytterst få förvånas över och som inte strider mot något partis grundsyn. Inte heller stör den några svenska ekonomisk intressen, varken statliga eller privata.
För att för några rader återgå till Dawit Isaak så försvårar onekligen det förhållande att han har dubbelt medborgarskap. Hade han enbart varit svensk medborgare skulle protesterna kunna var både hårdare och möjligen tydligare. Från svensk sida kan vi inte acceptera att en av våra medborgare behandlas på detta vis. Men nu har han också eritreanskt medborgarskap. Vilket medborgarskap väger tyngst? Vad som är lagligt i Sverige och anses som en medborgerlig rättighet här kan ha en helt annan juridisk status i Eritrea. Vilken lagstiftning gäller? Dubbelt medborgarskap är en skvader och borde rimligen inte få tillåtas tillsammans med svenskt medborgarskap. Men, fortsätt protestera och gör vad som kan göras för att få mannen frigiven.

Ekonomiskt riskfritt
Det finns politiska protester och ställningstaganden som inte kan genomföras utan risk för allvarliga ekonomiska konsekvenser.
Mellan skål och vägg kan man få höra mer än en diplomat som hävdar att den svenska officiella oviljan att protestera mot Nord Streamprojektet är att man från rysk sida tydligt låtit förstå att officiellt svenskt missnöje skulle innebära konsekvenser för svenskägda företag i Ryssland.
För att återgå till fångarna i Tibet. Vi vet hur man från Kina ser på Tibet och hur tibetaner som vill utöva sin religion förföljs. Vi vet hur allt som kan tolkas som stöd för Dalai lama slås ner och hur hans anhängare fängslas. Utan större problem kan vi ta del av vittnesmål från tibetanska nunnor som vittnat om hur de av kinesiska soldater våldtagits, misshandlats och lämnats för att dö.
Att en stor svensk tidning varje dag ställer en fråga till en riksdagsledamot om vad han eller hon gjort för de politiska fångarna i Kina får vi nog vänta på. Likaså de stora protesterna från det officiella Sverige. Det kan störa handelsutbytet. Och i Kina finns nästan oräkneliga miljarder som väntar på sina ägare.
Sverige har sedan mycket länge en dubbel agenda när det gäller hur vi ska förhålla oss till icke-demokratiska regimer. Är länderna små, ofarliga och inte utgör en existerande eller potentiell marknad kan vi vara hårda och tuffa mot dem.

Världens största diktatur
Kina är världens största diktatur, en kommunistisk diktatur – ett land såväl socialister som borgerliga politiker svansar för. Resorna mellan Sverige och Kina är många. Är det inte den kinesiska marknaden som våra större företag vill åt så är det kommun- och regionpolitiker som vill att kinesiska företag ska investera i deras hemorter. Att handeln med Kina stärker diktaturen, gör de redan rika regeringsvänliga kinesiska företagarna ännu rikare, inkluderat det kommunistiska partiet, existerar inte ens som en fotnot när avtalen skrivs under med champagneskålar och ryggdunkningar. Då betyder bristen på mänskliga rättigheter, saknaden av yttrandefrihet och den kolonialpolitik som utövas i Tibet ingenting. När unga kvinnor i Tibet avrättas för att de kräver mänsklig värdighet och rätten att få ha en egen uppfattning kör inte våra stora tidningar några kampanjer, storföretagen hukar och blundar och även det borgerliga Sverige väljer att se åt ett annat håll. ”Vi handlar med Kina så kan vi påverka dem i rätt demokratisk riktning”. Ja, det stödet kände säkert det fyra tibetaner som avrättades i höstas för att ha protesterat mot det kinesiska styret.
För övrigt anser jag att Dawit Isaak omedelbart ska släppas fri.
(2010-05-04)

Vem ska få ta del av presstödet?

Den senaste veckan har det på sina håll diskuterats ganska högljutt om att Nationaldemokraternas tidning ”Nationell Idag” ska få presstöd. Efter ett beslut i presstödsnämnden får tidningen nu några miljoner för att kunna bedriva sin publicistiska verksamhet. Många är upprörda, andra är heligt förbannade och vissa hänvisar till att detta är priset vi får betala för vår demokrati. Jag tycker det här är en svår fråga. På många plan.
För det första är jag mycket delad i min uppfattning om presstödet. Är det bra eller är det dåligt? Tanken bakom det är nog riktig. Att garantera ett publicistiskt mångfald. Men ska det vara nödvändigt att det måste ske med tillförsel av skattemedel? Vi kan lämna den frågan för tillfället och återvända till problemet att nu en tidning med politisk hemvisst i Nationaldemokraterna ska få 2,3 miljoner kronor om året.
Vad vi nu kan bevittna är ytterligare ett tillfälle då vi i vår svenska demokrati står handfallna när vi ska handskas med demokratiskt tvivelaktiga eller rent av anti-demokratiska organisationer och partier. ”Fy” och ”usch” är väl de första spontana uttrycken när uppgiften blir känd om presstödet. ”Skattemedel till nazister” är en annan kommentar. Ingen vill ju i vår fina demokrati ge skattemedel till nazister. Det är något de flesta kan ena sig om. Men nu är det ju så att Nationaldemokraterna inte anser sig vara nazister. Och rent åsiktsmässigt är det nog svårt att placera dem i den fållan, även om det förenklar och gör världen svart och vit.

Känns inte bra
Jag tycker inte det känns bra på att ge National-demokraternas tidning skattemedel för att de ska nå ut bättre med sin propaganda. Men jag är lika illa berörd av att Kommunistiska Partiets tidning Proletären får presstöd och har fått så i väldigt många år. Och kanske ännu mer illa berörd när våra mesta tyckare tigit när kommunisterna år efter år fått sina pengar men nu kvicknat till och pratar om antidemokratiska krafter. Dubbelmoral!
I min värld är kommunism och nazism ideologier av samma sort. De bygger på gemenskap för vissa utvalda och utrotning av andra. Åsiktsförtryck, förföljelse, rättsövergrepp, våld och intolerans. Men det är i vår demokrati fritt att ha vilka uppfattningar man vill. Därmed inte sagt att det är fritt att utöva dem.
Demokratins styrka är också dess svaghet; att låta alla åsikter få komma till tals. Att inte neka någon yttrandefrihet på grund av sin uppfattning. Det betyder också att vi måste låta dem komma till tals vars åsikter och uppfattningar vi avskyr mest. Och det är just detta presstödet handlar om – demokrati. Vi förblir en demokrati bara så länge som vi lever upp till begreppet. Skulle vi på grund av åsikt neka någon sina rättigheter är vi inte längre en demokrati.

Demokratins pris
Så länge såväl nazister som kommunister håller sig inom lagens råmärken ska de få sitta i våra politiskt valda församlingar. De, som alla andra, ska få utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter fullt ut. Och i utnyttjandet av dessa demokratiska fri- och rättigheter ligger att ge ut tidningar och att inom de regelverk som finns söka presstöd. ”Nationell Idag” och ”Proletären” är två tidningar jag gärna skulle se förpassade till sophögen. Nu delar inte alla min uppfattning, men i demokratins namn får jag acceptera att publikationer som dessa får presstöd. Om inte är vår yttrandefrihet inte värd någonting.

Om vi undanhåller presstöd åt en tidning som företräder en uppfattning som vi avskyr – vilken blir nästa uppfattning som en demokratiskt vald majoritet kan göra undantag för? Demokrati är inte lätt och det gäller att slå vakt om den. Att bli odemokratisk för att bevara demokratin är ett mycket farligt steg att ta även om det kan vara frestande. Och har man en gång tagit det steget är man på väg bort från demokratin.

Varför presstöd
Vem ska få presstöd och vem ska bli utan? Är det rimligt att staten, det vill säga skattebetalarna, betalar pengar till tidningsutgivning?
Jag ska erkänna att jag är rejält kluven när det gäller presstödet. Principiellt är jag motståndare. Samtidigt som jag inser att utan presstödet hade tidningsdöden skördat ännu fler offer. Media i allmänhet men tidningar i synnerhet med lokal och regional förankring, är ett grundfundament i vår svenska demokrati.

Tidningar har många funktioner i samhället. De är ett påtagligt uttryck för vår yttrandefrihet och en viktig beståndsdel i den fria opinionsbildningen.
Den traditionella tidningsuppgiften, det journalistiska uppdraget att granska makten och myndigheterna, är väsentligt i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt.
Oberoende tidningar som granskar den lokala och regionala politiska maktutövningen är ett självklart inslag i en levande demokrati. Det är svårt att spekulera i hur många tidningar som hade funnits kvar om vi inte haft presstöd. Men vi kan inte heller komma ifrån att presstödet i sin nuvarande utformning har cementerat tidningsmarknaden. Presstödet har i sin välvilja förhindrat andra lösningar, andra möjligheter, nya konstellationer, nya metoder och befäst den rådande ordningen. Ungefär på samma sätt som partistödet i dess olika former gagnar det som idag är.

Såväl presstöd som partistöd motiveras med att stärka demokratin. Viljan och målsättningen finns det väl inget att erinra mot. Men som så många välviljeprojekt är det väldigt lätt att det slår över till sin motsats. Och tyvärr finns det allt för många som välkomnar detta.

(2010-04-29)

Solidariteten med det egna partiet har en gräns

NYA ANKLAGELSER mot moderaterna i Stockholms län om valfusk i samband med provval. Denna gång är det provvalet 2002 som inte ska ha gått riktigt just till enligt några avhoppade nu före detta moderater som sökt lyckan hos folkpartiet.
I lördags, ringde en journalist från Dagens Nyheter upp mig och frågade vad jag tyckte. Jag svarade på hans frågor och vad jag kom fram till var att jag tyckte man skulle gå till botten med anklagelserna, annars kommer de alltid att finnas där. Att det var bra som Stockholmsmoderaterna gjorde förra gången - att låta någon extern göra kollen - så blir där inga beskyllningar om mörkläggning eller liknande. Jag förklarade också att detta var upp till stockholmarna att ordna med granskningen. Själv tyckte jag det var en ganska neutral och objektiv uppfattning jag förde fram. På söndagen ringde TV4: s nyheter och ville ha en kort kommentar i samma fråga. Jag upprepade i stort de svar som jag dagen innan gett till Dagens Nyheter.

NU TYCKER JAG ATT JAG var väldigt hovsam i dessa mina båda uttalanden. Anklagelser om valfusk är allvarligt och går inte att vifta bort vem som än kommer med dem. Givetvis måste man gå till botten med anklagelserna och se om det finns något i dem. Det är viktigt att föra bort dessa påståenden från valrörelsen genom att en gång för alla bevisa att de är felaktiga.
Skulle anklagelserna inte vara felaktiga, vilket jag utgår från att de är, då måste det givetvis få sina konsekvenser. Men att lägga en stor tystnad över allt vinner ingen på. Inte moderaterna och framför allt inte demokratin. Dessutom göder man rykten och konspirationsteorier på det mest effektiva sättet.
Men mina korta uttalanden i DN och TV 4 har inte gått obemärkt förbi. Fick ett mycket upprört mail från en toppolitiker i en kommun i Stockholms län som var – urförbannad – på mig för det jag sagt. Tystnaden borde lägra sig. Inga kommentarer. Inga åsikter. Ingenting. Men så fungerar det inte i min demokrati.

Tyvärr ser vi inom svensk politik, alla partier, en tendens till att politiker inte vill ha med journalister att göra. Inte svara på frågor, inte vara tillgängliga och ständigt se journalistiken som politikens fiende. Detta är olyckligt. Politiker är en del av vår svenska demokrati. En oberoende granskande nyhetsmedia är en annan. Det hade inte skadat med lite större respekt och ett erkännande , från båda håll, för varandras uppgifter och vikten av dem - för demokratin.

ALLT FLER POLITIKER blir uppretade och ser det som personlig förföljelse eller förolämpning om media tar upp oklarheter och oegentligheter. Media uppfattas som den stora fienden och myten att journalister lever för att göra livet till ett helvete för alla politiker odlas intensivt inom vissa kretsar. Visst finns det värdelösa, odugliga, hämndlystna och karriärsugna journalister som offrar alla principer för att ta sig fram och stå i rampljuset. Men precis likadana avarter hittar vi inom politiken. Media, tidningar, hungriga journalister behövs för att granska makten. Det slutar sällan lyckligt när makten granskar sig själv. Lika mycket vi som politiker jublar när media granskar och avslöjar våra politiska motståndare, lika mycket förbannar och förfasar vi oss när det är vi själva eller oss närstående som ”drabbas”. Detta är dubbelmoral. Men det är mänskligt.

Jag har många gånger har varit urförbannad på mitt parti. Jag har protesterat, jag har kämpat och jag har ofta blivit besviken på stämmobeslut, på – enligt min uppfattning – dumma uttalanden från partiledning och högt anställda tjänstemän. Och för detta har jag fått kritik. Tig! Acceptera! Ställ in dig i ledet! Jag vägrar, jag vill inte bli del i en tystnadens hegemoni. Säkert har jag någon gång överreagerat, men i sak står jag fast vid mina reaktioner. Men trots min kritik har jag nu i 40 år betalat min medlemsavgift, eftersom jag tror att moderaterna sammantaget har den bästa politiken för Sverige.

Efter 40 år – var det rätt?

DET VAR APRIL 1970 och jag tog det för mig så stora steget att som nybliven 14 -åring bli medlem i moderat skolungdom, MSU.
Att det blev moderaterna är inte konstigt. Förutom mina föräldrars normalborgerliga leverne så var det säkert händelserna i slutet av 1960-talet som formade mig till vart jag skulle gå politiskt.
Här sitter jag nu efter en veckas ”ledighet” från Riksdagen och stör mig på att jag inte gjort mycket av det som jag hade bestämt mig för att göra. Här sitter jag efter nästan på dagen exakt 40 år sedan jag blev medlem i moderaterna. Har jag hunnit med vad jag ville som moderat? Nej, inte på långa vägar. Men så har kanske inte heller moderaterna gått den raka och tydliga väg som jag som yster ungdomsförbundare hoppades på.

HUR SKRÄMMANDE det än kan låta har jag aldrig tvekat vid något val om vilket parti som skulle få min röst. I alla val där det funnits ett moderat alternativ har det blivit en moderat valsedel. Hur irriterad, besviken och uppgiven jag understundom varit när det gällt moderaterna så har det ändå inte funnits något alternativ. Även om jag vid röstningstillfället inte var bästa vän med vare sig idéerna eller företrädarna så var dessa ändå att föredra framför den övriga partiflorans alla möjligheter och erbjudanden.
En tanke som under senare tid smugit sig in i mina funderingar är hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag den där dagen i april 1970 inte plockat upp ett flygblad med rubriken ”Stoppa inte huvudet i busken” från papperskorgen i korridoren på Elinebergsskolan i Helsingborg? Om jag inte valt att fylla i talongen och kryssa i rutan ”jag vill bli medlem”? Vad hade hänt då? Då bortser jag från möjligheten att jag senare i livet skulle fattat samma beslut och blivit medlem.
Det är givetvis omöjligt att veta och svårt att föreställa sig. Från det jag blev aktiv i ungdomsförbundet och började plugga för att bli journalist var livet moderat. Vänner, arbete, fritid. Ordförande i MSU och MUF i Helsingborg, satt med i distriktsstyrelsen, ombudsman först för MUF/MSU i Helsingborg och sedan för hela länet. När jag sedan gick från att vara objektiv nyhetsreporter till att bli subjektiv ledarskribent blev ledarna förvisso mina, men allt byggde ju på den moderatgrund jag stod på. Något annat hade nog inte varit tänkbart. Jag hade utan min moderata bakgrund säkerligen inte blivit chefredaktör på vare sig lilla Morgonposten i Göteborg eller på Gotlands Allehanda. Och visst har det med åren kommit till nya vänner. Men många är kvar sedan ungdomsförbundet. Vänner jag fick för 30-35 år sedan.

VAD HAR VARIT BÄST och vad har varit sämst? Svårt att säga. Bäste partiledare? Var och en hade sin tids utmaningar. Men för mig är ”partiledaren” alltid Gösta Bohman. Partisekreterare? Lite svårare. Lars Tobisson var av den gamla skolan. En man alla hade respekt för. Likaså Georg Danell. Per Unckel, Gunnar Hökmark och Johnny Magnusson lärde jag känna genom Ungdomsförbundet. Per Unckel som förbundsordförande, Gunnar Hökmark var ordförande när jag satt med i distriktsstyrelsen för MUF i M-län. Johnny Magnusson träffade jag första gången 1975 då han var fältombudsman för MUF och jag MSU-ordförande i Helsingborg. På 1990-talet var han VD för Morgonposten i Göteborg när jag var chefredaktör. De två senaste; Littorin och Schlingmann är juniorer i sammanhanget och har båda säkert sina fördelar. Men som 50+ förbehåller jag mig rätten att säga att jag tycker det var bättre förr.
Valsegern 1976 sitter fast i minnet som något oerhört som blev sant. Efter 44 år kunde en borgerlig regering ta över. Valsegern 1991 var oerhörd också den, en moderat statsminister. Valsegern 2006 betydde personligen mycket för mig eftersom jag lyckades ta mig in i Riksdagen.
Jag tror helhjärtat på den förnyelse av moderaterna som den nye partiledaren inledde. Den var behövlig. Men jag ställer mig skeptisk till att allt för mycket inte är förnyelse utan snarare förändring utan kontakt med det förflutna. Jag ställer mig skeptisk till den avideologisering som påbörjats inom partiet. En linje partisekreteraren gärna förespråkar och som jag tror i längden är mycket farlig. Jag ställer mig helt bakom arbetslinjen. Den är bra och det känns utmärkt att få ha bidragit till att det lönar sig att arbeta. Och sedan är det ingen större hemlighet att jag hoppats att försvaret skulle fått betydligt större utdelning under mandatperioden. Men vi är på rätt väg. Och alternativen hade inte varit bra alls.

Infantilitet, fjant, trams och vulgärt nonsens

FREDRIK OCH FILIP, eller Filip och Fredrik, och en rad så kallade stå-upp-komiker finns i vår tillvaro och bejakas av så väl media som en lyckligt, fånigt, flabbande publik. Oförskämdheter, lyteskomik, sexuella påhopp, förakt och svinerier i varierande grad präglar denna genre av ”komik”.
Nu senast är det de geniförklarade Fredrik och Filip som diskuterar vem i kungahuset de helst vill ha sexuellt umgänge med, allt i deras egen ”stil” och på deras traditionella sätt. Jag är så trött på denna vulgärkomik och kan inte låta bli att förvånas hur kritikerkåren nästan utan undantag hyllar denna form av humor och underhållning. Vågar man inte ha en avvikande mening eller tycker man verkligen att detta är vad som vi i nådens år 2010 ska låta oss roas av?

VI PRATAR MYCKET OM VÅLDET i samhället, om mobbning och utanförskap. Såväl unga som äldre människor som mår dåligt kostar samhället enorma summor, för att inte tala om det mänskliga lidandet. Vi försöker komma till rätta med varför människor mår dåligt, vi lär barn hur de ska uppföra sig mot varandra, vi talar om respekt och rätten att få vara som vi är. Att få vara människor bland andra människor. Samtidigt låter vi oss underhållas av människoförnedrande lustigkurrar som fastnat i förpuberteten, andra har inte kommit mycket längre än kiss- och bajsstadiet. Men det sker på bästa sändningstid i TV och programledarna som egentligen borde sitta på uppfostringsanstalt hyllas som förnyare, nyskapare och den nya generationens underhållare som vi ska ta till oss i allas vårt folkhem.
Vad som är humor kan diskuteras hur länge som helst. Och alla har vi olika humor, olika uppfattning om vad som vi tycker är roligt, vad vi tycker är underhållande. Framträdandena kan resultera i leenden, skratt och till och med rejäla gapskratt svåra att kontrollera. Men allt vanligare blir det att det är hånskrattet som får företräde. Att skratta på någon annans bekostnad för att estradören kommit på ett nytt sätt att ta skamgrepp, att chockera, att vulgarisera och håna enskilda människor eller grupper av människor som med lätthet etiketteras från scenen. Och vi sitter där i publiken, framför TV-apparaterna och låter oss svepas med i denna människoförnedrande brutalisering upphöjd till konst när den framförs på en sen och vi varit dumma nog att betala för biljetten.

NU FINNS DET JU ETT ENKELT BOT mot detta om jag och förhoppningsvis några till inte gillar denna typ av underhållning - stäng av TV:n, köp inga biljetter, strunta i eländet. Jo, men det är inte så enkelt. Många låter sig roas, förföras och smittas av denna typ av humor, präglas av den råa människosynen, föraktet för andra människor och tar till sig både attityder och uttryck som sedan förs vidare på det privata planet, i hemmen, på arbetsplatserna och i umgänget med andra människor. Och vi förstår inte varför det mobbas på skolor och arbetsplatser…
Nu gör jag det inte så enkelt för mig att jag hävdar att all mobbning beror på usla stå-upp-komiker. Tyvärr är det inte så enkelt. Men jag hävdar att det bidrar till ett hårt och respektlöst samhälle där det är fritt fram att förnedra och håna sina medmänniskor. Och var ska gränserna dras? Mobbarna i TV i slips och kostym hyllas som konstnärliga genier och förnyare av TV-underhållningen. Varför ska vi då inte kunna vara förnyare av samma sort av det privata umgänget och hyllas av våra vänner som genier när det gäller umgängesformer? Och så undrar vi varför det finns mobbning?

En halt pudel från justitieministern

JUSTITIEMINISTERN Beatrice Ask gjorde torsdagen den 18 mars ett synnerligen märkligt uttalande om att skicka ut färgglada kuvert till misstänka sexköpare. Till sist kom det en pudel, uppenbarligen en halt sådan eftersom den inte gav sig till känna förrän den 24 mars. Tyvärr hann justitieministern att trassla till det ytterligare under tiden. Men den kom, och det är kanske huvudsaken.
Jag tycker nu inte Beatrice Ask ska avgå, däremot tycker jag att den så kallade pudeln, kom alldeles för sent. Uttalandena var dumma. Nu får vi vara dumma. Det är mänskligt. Men då finns det också en möjlighet att säga förlåt. Om det nu inte var meningen, om det var ett olycksfall i tankeverksamheten som kläddes i ord. Men om hon verkligen tycker det hon sa, ja, då är det inte alls bra. Inte alls. Men det var egentligen inte detta den här kolumnen skulle handla om. Däremot kan vi utgå från justitieministerns dumhet.

Jag har en bekant som blev ytterst irriterad på just Beatrice Asks uttalande och därför skrev till moderaterna för att protestera. Han fick svar och jag har fått detta uppläst för mig. Det var tyvärr inte ett svar som jag jag tycker det borde vara formulerat. Överslätande och bortförklarande. Är detta den reaktion som förväntas av partiet, dess medlemmar och företrädare när en minister, de facto gör bort sig? Inte enligt min uppfattning. Ett klart och tydligt avståndstagande hade varit betydligt rakare, hederligare och framförallt mer politiskt angenämnt. Som det är nu försvaras, förklaras dumheten för att den inte längre ska låta lika dum. I realiteten betyder detta att partiet har hamnat i en uppfattning som haft sin upprinnelse, som i det här fallet, i en idiotisk åsikt. Så här får det bara inte vara. Som tur var så tog i alla fall Fredrik Reinfeldt klart avstånd från sin justitieministers uttalande när han intervjuades i Sveriges Radios P1 i lördags.

PRECIS SOM ALLA ANDRA kan en minister göra bort sig. Men en minister har ett stort ansvar för sitt ansvarsområde. Ofta, och oftast är det rätt, kopplas ministerns uppfattning ihop med det parti han eller hon representerar. Det blir alltså partiets officiella politik, den politik partiet ska vinna väljarnas förtroende på. Då måste vi också kunna säga att ”det var fel, vi håller inte med”, när det blir fel

Är man en självständigt tänkande person kan man aldrig hålla med om allt som ett parti står för. Gör man det så har man valt den lätta vägen, att slippa tänka och överlåter detta åt andra. Jag tror inte någon vill bli representerad av sådana politiker.
Med det partissystem vi har i Sverige idag så i det närmaste uppmuntras upplsutningen kring dumheten i partilojalitetens namn. Den största politiska synd som finns är inte att göra dåligt ifrån sig, att säga helt fel saker, att snedda förbi de demokratiska rutinerna eller att svika vallöften. Det värsta man kan göra är att kritisera de egna partivännerna. Ju allvarligare är synden ju högre upp i den interna näringskedjan den kritiserade befinner sig. Sedan spelar det i princip ingen roll hur befogad kritiken än är.

VI MÅSTE FÅ ETT SLUT på det här. Partigemenskapen får inte bli en ”borg-gemenskap” (för den som kan sin Star Trek), det vill säga en mängd till synes självgående individer men med en kollektiv hjärna som gör att alla har samma uppfattning och regagerar på samma sätt. Avvikelser bestraffas och stöts ut ur gemenskapen. Det måste komma en ny andning in i det svenska partiväsendet. Vi måste som folkvalda väljas som individer med partibeteckning, inte en partibeteckning med individer.

Varför åtnjuter KGB-informatören Jan Guillou samhällelig respekt?

DEN SENASTE tidens nyhetsflöde har till stor del handlat om mordhoten mot konstnären Lars Vilks med anledning av hans tecknade rondellhund med en speciell hälsning till profeten Mohammed.
Det har sänts många märkliga program i radio och TV där yttrandefriheten har diskuterats med anledning av Vilks teckning och reaktionerna på densamma i muslimska kretsar runt om i världen.
Jag tvekar inte en sekund när jag säger att Lars Vilks ska få rita vilka hundar han vill, döpa dem till vad han vill och ha vilken uppfattning han så önskar. Yttrandefriheten är inte, och får inte, vara förhandlingsbar. Det låter enkelt, och egentligen är det också ganska enkelt. Vad som komplicerar är alla de i debatten som säger sig vara för yttrandefriheten, och sedan börjar tala om undantag. En sådan person, tyvärr bland allt för många, är Jan Guillou. Jag återkommer till detta.

MAN KAN TYCKA vad man vill om Vilks konst och det konstnärskap han utövar. Jag är själv ingen beundrare av den konst jag sett Lars Vilks åstadkomma. Men det betyder ju inte att jag tycker att han ska begränsas i sitt konstnärskap eller i sin konstnärliga utövning så länge han inte bryter mot några demokratiska lagar. Redan när Vilks kom med sin rondellhund tyckte jag att det var som om han i allra sista stund hakade på vågorna efter publiceringen av Muhammedbilderna i Jyllands-Posten. Det kändes inte nytt, inte fräscht och i ärlighetens namn inte speciellt provocerande eller genialt heller. Men det hindrade inte att det demonstrerades såväl i Sverige som i den muslimska världen och att ett mord av konstnären planerades. Ett mord som tack och lov kunde förhindras – denna gång.
I SVT:s Agenda i söndagskväll hade man tussat ihop Lars Vilks med mannen som satte ett ansikte på den okände KGB-informatören – författaren journalisten och posören Jan Guillou.
Jan Guillou med sitt förflutna som KGB- informatör (något han inte tar avstånd ifrån eller ångrar, endast förringar och försöker minimalisera) är ingen lämplig person att diskutera yttrandefrihet. Han är ingen lämplig person att överhuvudtaget att ha med i samhällsdebatten och erkänna honom samhällelig respekt visar den beklagliga tolerans som råder i Sverige för röda diktaturer och irrläror. Jan Guillou borde vara så fylld av skam för vad han gjort att han inte skulle uppträda offentligt förrän han bett svenska folket om ursäkt.

JAN GUILLOU säger sig vara för yttrandefrihet. Men han tillhör dem som sedan gör undantag från detta. Så handlar det enligt Jan Guillou och andra inte om yttrandefrihet när Lars Vilks ritar en hund och kopplar ihop den med islam. Det här är något helt annat, enligt honom. Lars Vilks är ingen debattör vilket väl avslöjades i Agenda. Guillou var i sitt esse och kunde vältaligt föredra sina aparta åsikter. Vilks lyckades dock få in några fullträffar – även om han inte lyckades rubba Guillous övertygelse om sin egen förträfflighet.
Att ha med Guillou i debattprogram, att låta honom vara prisutdelare med mera är ett hån mot alla i det här landet. Han är inte ångerfull, han har inte bett om ursäkt för sitt samarbete med diktaturens hantlangare. Om han haft sympatier åt det bruna hållet? Om han hade samarbetet med Gestapo under nazi-tiden i Tyskland? Ja, då hade han troligen knappt fått åka tåg tillsammans med andra. Men nu är det inte Diktatur Brun som han samarbetat med, nu är det Diktatur Röd. Och detta är väldigt avslöjande för den styrande samhällsuppfattning som råder i Sverige. Vi accepterar röda diktaturer, vi tillåter till och med människor att stoltsera med sina nära och varma kontakter med diktaturens företrädare.

Jan Guillou är en spännande mediefigur. Men i och med avslöjandet om hans KGB-kontakter förlorade han i trovärdighet. Det var inte han själv som avslöjade sina dolda förbindelser och om de inte avslöjats hade han förmodligen inte sagt något. Ruvar denne man möjligen på fler hemligheter som ytterligare skulle rubba på förtroendet för honom som sanningssökande grävande journalist?

Ett olyckligt riksdagsbeslut med olyckliga följder

DET HÄR BLIR väldigt mycket en diskussion med ”å ena sidan, å andra sidan”. Egentligen tycker man en sak, gör en annan men borde ha agerat på ett tredje sätt.
I torsdags röstade Riksdagen med en rösts övervikt för att uttala sig om att det Osmanska riket gjort sig skyldigt till folkmord på bland andra armenier 1915-1916. Två folkpartister, en kd och en politisk vilde, tidigare moderat, röstade med oppositionen. Rent känslomässigt och i sak har jag inget emot resultatet. Jag är helt övertygad att det handlade om folkmord.
Men det handlar ju inte bara om ett folkmord begått av Turkiets föregångare – det Osmanska Riket. Bakom finns också Sveriges och EU:s förhållande till Turkiet. Och här håller jag inte med vad som hävdas vara en majoritetsuppfattning i mitt parti. Jag vill inte ha Turkiet som medlem i EU. Gärna samarbete och samarbetsavtal – men inte medlemskap. Jag tror inte på ett EU som blir hur stort som helst.
EU har naturliga medlemmar och det är länderna i Europa. För mig är inte Turkiet ett europeiskt land. Betydligt angelägnare är att få med Norge, Island och Schweiz än Turkiet.

Men den övergripande frågan är om historiska ”sanningar” hör hemma i Riksdagen? Jag tycker inte det. Det här kan bli ett svårhanterligt prejudikat för en mängd märkliga framtida beslut och kontrabeslut. När kommer motionen om att staten Israel inte bör ha rätt existera? Med en sammansättning i Riskdagen som idag där en stor majoritet av ledamöterna är övertygade demokrater är riskerna kanske inte så stora för riktigt obehagliga beslut och uttalanden. Men vi vet inte hur de ser ut i framtiden.
Det är inte upp till oss som politiker att slå fast vad som är en historisk sanning, det är en alltför stor och viktig uppgift för att avgöras politiskt.
Mycket intressant i sammanhanget är också hur Turkiet agerar och hur de nationalistiska krafterna i landet uttrycker sig mot länder som inte delar den turkiska uppfattningen. Det talar knappast för större förståelse eller varför man ska vara positiv till ett turkiskt EU-medlemskap.

VAD SOM UPPRÖR MIG kanske än mer är regeringens inställning till det fattade beslutet i Riksdagen - att inte fästa någon notis till det. Även om jag tycker att beslutet, av principiella skäl, var fel så kan jag inte tycka det är vare sig lämpligt eller rätt att regeringen, eller enskilda regeringsledamöter, förklarar att Riksdagens uttalande saknar betydelse. Det uttrycker ett förakt för Riksdagen som institution och för oss som är folkvalda. Regeringen ÄR underställd Riksdagen. Något som i dagsläget förvisso mest är en ceremoniell sanning. Detta samtidigt som partimakten i Riksdagen är näst intill total och partiernas toppstyrning blir allt tydligare och omaskerad.

För demokratins skull måste mixningen av parti-organisationernas och deras maktstrukturer med riksdagsgrupperna och deras organisationer få ett stopp. Partiorganisationerna har en roll att spela, riksdagsgrupperna en annan. Det är hög tid att renodla och slå fast vem som ska göra vad. Och för demokratins skull måste Riksdagens överhöghet bli en realitet – inte en ceremoniell prydnad.

Militär obstruktion av försvarspolitiken?

SVENSK MILITÄR ska inte lägga sig i politiken i Sverige. Detta gäller också stjärnbeströdda generaler i Högkvarteret som ett halvår före valet i princip obstruerar mot den sittande regeringen. Inga förändringar i grundorganisationen under denna mandatperiod är det tydliga budskapet från regeringen. Detta betyder inte att det är fritt fram för nedläggningar under nästa period. Beskedet från regeringen är en markering och en mycket stark viljeinriktning.

Att som i förra veckan gå ut med planerade nedskärningar i den militära grundorganisationen är ytterst anmärkningsvärt. Kunde knappast varit bättre orkestrerat av socialdemokraternas strategiavdelning. Som en direkt följd av Försvarsmaktens nedskärningsförslag går socialdemokratiske ordförande i Försvarsutskottet Anders Karlsson ut och menar att detta är de direkta konsekvenserna av alliansregeringens beslut. Att hans eget parti och övriga i det röd-gröna samarbetet vill skära ner ytterligare miljarder glömmer han bort. Istället får vi höra att det är övergången till frivilligförsvaret med kontrakterade deltidssoldater (som socialdemokraterna nu envisas med att kalla yrkesförsvar) som gör att det kostar så här mycket extra så att det inte finns råd att behålla grundorganisationen. Karlssons sifferbollande är rent nonsens.

DET SOM MAN för Högkvarteret nu låtit meddela är att en av de tre flygflottiljer som vi har kvar ska läggas ner, att antingen P4 i Skövde eller P7 i Skåne röner samma öde. Dessutom ska tio utbildningsgrupper inom Hemvärnet läggas – vilket i praktiken är ett rent sabotage mot den i riksdagen fastlagda politiken om hemvärnet och de nationella skyddsstyrkornas roll i det framtida försvaret. Högkvarteret gör ingen hemlighet att man inte tycker om hemvärnet. Det kan vara sin sak. Men att så tydligt gå emot intentionerna i vad Sveriges Riksdag slagit fast är, än en gång och då sagt med diplomatiskt filter, anmärkningsvärt. Hemvärnets spridning i hela landet är nödvändig för att klara rekrytering och de uppgifter som i framtiden läggs på de nationella skyddsstyrkorna. Och icke att förglömma – för folkförankringen.

För det flesta torde det stå helt klart att gränsen för besparingar inom försvaret är nådd. Det går inte att göra några större ingrepp utan att det drabbar förmågan. För min egen personliga del står det helt klart att om vi ska ha ett försvar som ska klara av de uppgifter som regering och riksdag har ålagt det måste vi under nästa mandatperiod skriva upp försvarsanslagen.
Vi måste också ställa oss frågan var gränsen mellan kvalitetskrav och kvantitetskrav går. Just nu driver mycket långt kravet på kvalité när det gäller våra marina enheter. Vi kan utan att skryta hävda att vi har vad gäller kvalité bland de bästa ubåtar och korvetter som finns att tillgå. Men när det gäller antalet så är det inte mycket vi har att komma med. Skulle några av våra högkvalitativa fartyg saboteras, sänkas, skadeskjutas eller på annat sätt sättas ur brukbart skick så drabbas vår förmåga mycket allvarligt. Och vad har vi att sätta in istället? Ibland kan vi tvingas sänka kvalitetskraven för att få upp antalet till en nödvändig nivå. Ni vill inte jag att vi ska sänka våra kvalitetskrav. Tvärtom – jag vill att vi ska slå vakt om dem och samtidigt öka antalet enheter. Men detta kräver pengar, detta kräver utökade försvarsanslag.

ATT HELA SVERIGE SKA FÖRSVARAS borde inte vara ett kontroversiellt ställningstagande. Att då som man nu från Högkvarteret föreslår dra ner ytterligare flottiljer, förband och hemvärnsplattformar gör att delar av Sverige offras. Detta är enligt min uppfattning inte acceptabelt. Vad som nu i första hand gäller är att kräva ordning i ledet i Högkvarteret. Och det med omedelbar verkan.
(2010-03-09)

Ilmar Reepalu förstår, men ångrar inte det han sagt…

EGENTLIGEN VILL jag inte skriva om Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu igen. Men tyvärr finns det anledning till det.
Med fredagsmorgonens nyhetspaneler i SVT och TV 4 i starkt minne och tidigare i veckan Reepalus besök hos TV4:s nyhetsmorgon kan man konstatera att flera frågor fortfarande står helt utan svar. Andra frågor håller på att få svar som är att beteckna som både häpnadsväckande och – avskyvärda.

Det har varit mycket Reepalu den senaste veckan. Inte bara i TV. Också i radio och i pressen. Är det inte han själv som medverkat så har hans agerande och brist på agerande diskuterats. Kritiken har varit stark, men han har också sina anhängare. De som tycker att han egentligen inte alls har gjort något fel utan bara sagt som det är. Denna uppfattning, hos vissa grupper kombinerat med att han inte vill ta tillbaka något av vad han sagt, gör att Göran Rosenbergs fundering eller snarare misstanke, som han presenterade i TV4, tyvärr blir ganska trovärdig.
Rosenberg menade att de åsikter som Reepalu förde fram och då han talade om ”den israeliska lobbyn” (som mycket lätt kan förväxlas/bytas ut mot det i antisemitiska sammanhang ofta använda uttrycket ”den judiska lobbyn”) mycket väl kan tilltala delar av den stora muslimska invandrargruppen i Malmö.
Reepalu är alltså ute och fiskar i synnerligen grumligt vatten. Med sina uttalanden har han förvisso fått uppskattning från muslimskt håll. Skulle han nu efter påtryckning från sitt partis strateger göra avbön skulle han tappa det stöd han fått i de muslimska grupperna sedan han förbjöd publik på tennismatchen mellan Sverige och Israel i Malmö förra året.

Ett uttalande som Reepalu gjorde och som jag förvånas inte fått större uppmärksamhet var när han förklarade sig vara motståndare till sionismen. För mig är sionismen tanken och strävan att ge judarna en egen stat. Något som också lyckades genom FN:s försorg efter andra världskriget. Sverige var ett av de länder som var med och gav den nödvändiga majoriteten för att detta skulle kunna förverkligas. Vad menar Reepalu med sitt motstånd till sionismen? Vill han inte ha någon israelisk stat? Eller han tolkar kanske ordet ”sionism” på något annat sätt?

I NYHETSPANALEN i SVT satt Birger Schlaug och argumenterade som den värste Ilmar genom att hävda att man ska få kritisera Israel utan att bli betraktad som antisemit. Det är väl knappast problemet i Sverige idag. Att kritisera Israel ingår i vad som är politiskt korrekt. Att försvara Israel är däremot misstänkt och på gränsen till att vara rasistisk. Så långt har det gått i vår svenska demokrati.
I min förra kolumn om Ilmar Reepalu skrev jag att jag inte trodde att han var anti-judisk. Och det tror jag kanske fortfarande inte att han är. Däremot börjar jag tro att flirten med de muslimska väljargrupperna i Malmö, som är väldigt mycket större än gruppen judar, är planerad och att judarna kan ”offras” genom att fördöma händelserna på Gaza-remsan och samtidigt mer eller mindre kräva att judarna i Malmö ska gå ut i demonstrationer för samma sak för att slippa bli trakasserade.
Tyvärr är jag rädd för att om det varit en annan grupp än judarna som Reepalus uttalanden och okunskap handlat om hade han redan tvingats lämna sin post. Något som han borde göra – snarast!

Reepalus opportunism resulterade i rasism

I SVERIGE FINNS ett önskeläge då allting ska vara svart eller vitt, gott eller ont, bra eller dåligt, för eller emot. Det är inget bra ingångsläge. Väldigt mycket blir så väldigt mycket fel då. Invandring, flyktingar, främmande religioner har det politiskt korrekta Sverige beslutat är bra. Till och med mycket bra. Vill man modifiera denna uppfattning och inte tycker att allting är så där bra rakt över, hänger i luften beskyllningen om rasism och nazism som ett svärd i en mycket tunn tråda över ens huvud. Det är inte många som vågar ta risken. Därför blir också debatten snedvriden.

Den som kritiserar svensk invandrings- och/eller flyktingpolitik och inte har hundra och en brasklappar och intyg som visar att han eller hon vare sig är rasist eller sympatiserar med någon Hitlerflirtande sekt döms genrellt ut som varande just rasistisk. Man blir stämplad som politiskt tveksam, någon som man inte bör ha med att göra. Men tyvärr gör denna attityd varken att problemen belyses eller försvinner – tvärtom. Det blir bara värre och extremistgrupper får fler sympatisörer eftersom deras teser förverkligas av den politiskt korrekta maktens försök att sopa de problem som finns under mattan.

Men det finns en grupp som den politiskt korrekta ”antirasismen” inte vill försvara eller ställa sig bakom och det är judarna. Att vara jude betyde rinte med automatik att man är sionist. Men det faktum att Israel är en judisk stat gör det politiskt och religiöst tacksamt för Israels fiender att agera anti-judiskt . Att vara sionist, att vara för den israeliska statens existens, att försvara judarna har blivit liktydigt med att vara just - rasist.

I MALMÖ FINNS PROBLEM. Med eller utan den politiska ledningens medverkan gror judefientligheten i staden. Att den stora inflyttningen av människor från muslimska länder, där det hör till den dagliga rutinen att misstänkliggöra och fördöma judar och staten Israel, gynnar de anti-judiska stämningarna är självklart. Att hävda något annat är att förvränga verkligheten. Dessa politisk-religiösa, anti-judiska krafter i kombination med den svenska vänsterns anti-israelism har skapat en synnerligen otrevlig atmosfär i Malmö som den politiska ledningen ytterligare förstärkt med klumpigt agerande och anmärkningsvärda uttalanden.
När det gäller den judefientliga hets som tagit sig olika uttryck i Malmö befinner vi oss i en Kafkalik situatuion. Rädslan för att bli stämplad som rasist i Sverige (och i Malmö) är så stor att många inte vågar ställa sig upp och vittna om varifrån den grövsta och värsta judehetsen kommer – från muslimska grupper med rötterna i arabvärlden. Och för att nu inte bli medvetet missförstådd så måste jag här förtydliga och säga att jag har inte påstått att detta kommer från alla muslimska grupper. Men förmodligen räcker detta konstaterande från min sida att i debatten nu bli utmålad som både rasist och islamofob.
Vad jag säger är att de anti-judiska och anti-israleiska krafterna runt om i världen till stor del har lyckats i sin medvetna politik och propaganda att utmåla judendomen och tron på att staten Israel har rätt att existera såsom varande rasism. Och vips har vi ett givet resultat – tar man avstånd från de anti-judiska, anti-israeliska krafter som finns är stämpeln där direkt – du är rasist!

Men tack och lov finns det förnuft och klokskap kvar i det här landet, om än i skiftande omfattning. Kommunstyrelsens ordförande i Malmö - Ilmar Reepalu (s) - har fått göra avbön för sina dumma och fördomsfulla uttalanden om judarna i Malmö och deras situation. Jag tror inte Reepalu är speciellt anti-judisk. Däremot tror jag han är en stor opportunist och gjorde vad som förväntades av honom i Malmö med den befolkningssammansättning som är där och vad som är politiskt korrekt. Det vill säga att ta avstånd från judar och staten Israel. Inte av rasistiska, men väl opportuna skäl. Att resultatet blir det samma – rasism – gör det hela till en rejält otrevlig historia.

Reepalus första stora övertramp var att aktivt gå in och göra politik av Davis Cup-matchen i tennis i Malmö förra året då han förbjöd publik att närvara. Det hade varit till heder för Malmö om han istället sett till att matchen hade kunnat spelas inför publik och säkerheten garanterats. Men nu gjorde han opportunistisk kommunal utrikespolitik av det hela, som endast gynnade de anti-israeliska och anti-judiska stämningarna. Ilmar Reepalu borde avgå.

Hög tid öppna Stasi-arkiven även om det kan göra ont

THOMAS BODSTRÖM, social- demokratisk justitieminister i den sista regeringen Persson, vill att regeringen ska tillsätta en kommission med uppgift att granska de av SÄPO hemligstämplade arkiv som visar vilka svenskar som stod på Stasis lönelista som informatörer och agenter. Enligt Bodström är det lämpligt att en kommission gör en granskning och bedömer om namnen ska bli tillgängliga för allmänheten eller inte. Bedömning?

Spontant låter det ju som ett mycket bra och minst sagt rimligt önskemål från riksdagsledamoten Bodström. Men ett problem som direkt dyker upp är att en kommission, som den föreslagna, också skulle kunna sopa under mattan de uppgifter som den hittar om de skulle visa sig vara allt för känsliga. Om allt för många namn som är både kända och politiskt närstående skulle finnas med på denna skammens lista. Allt för mycket har sopats undan och gömts undan i våra svenska arkiv. Att lyfta fram och hänga ut landsförrädarna som jobbade för Stasi vore ett tecken på tillfrisknande som jag skulle välkomna av hela mitt hjärta. Men vem är lämplig göra bedömningen?

Nu är det inte bara Thomas Bodström som är intresserad av Stasiarkiven. Hans Wallmark (m) och Carl B Hamilton (fp) har för inte så länge sedan krävt offentliggörande. Själv gjorde jag det för några år sedan bland annat i en artikel på Politikerbloggen i augusti 2007.

Intresset i Sverige har varit anmärkningsvärt litet för att plocka fram uppgifterna och offentliggöra dem. Kanske inte särskilt märkligt med den historia vi har i vårt land med vänsterelement av alla de schatteringar i klar överrepresentation verksamma inom radio, TV och i pressen. Vi har politiska partier i vår Riksdag som gärna ställde upp och visade sitt stöd för ”de socialistiska staterna ” offentligt. Värst utan konkurrens har vänsterpartiet under sina tidigare namn varit. Men också inom socialdemokratin fanns många som gärna visade sig solidariska inte minst med Östtyskland.

Inte minst Vänskapsföreningen Sverige-DDR stod som en tydlig symbol för gillandet av kommunism enligt östtysk modell drog till sig många aktiva socialdemokrater. Av föreningens tre ordförande, från start till slut, var minst två socialdemokrater. Arnold Ljungdahl 1956-1968 och Stellan Arvidsson 1969-1987. Föreningens siste ordförande biskopen Lars Carlzons eventuella socialdemokratiska sympatier känner jag inte till. I ärlighetens namn ska sägas att där också fanns då, och finns idag, socialdemokrater synnerligen kritiska till de gamla diktaturerna i öst.

MEN PROBLEMET stannar ju inte vid vilka som stod på Stasis lönelistor. Det finns ju andra sätt att tjäna och gå en diktaturs ärenden. Inte minst inom journalistyrket har vi sett exempel på detta – också när det gäller den gamla östtyska diktaturen. För inte så många år sedan hade vi en redaktör för Svenska Journalistförbundets facktidning Journalisten som tidigare varit anställd på den östtyska regimens propagandaradio Radio Berlin International och arbetat på dess svenskspråkiga redaktion. Alltså frivillig i diktaturens tjänst. Naivt, okunnigt eller medvetet? Jag vet inte. Men oavsett värt klander.
Skälen att gå i främmande makts tjänst kan variera. Det kan också den politiska hemvisten göra. Även om de ideologiska motiven säkert är övervägande kan vi nog hitta de som också av mer materiella skäl låtit sig enrolleras.

Risk för ökad toppstyrning efter avslöjat provvalsfusk

MODERATA provvalsfusket i Stockholm stänker givetvis av sig på alla som håller på med politik. Att det inte står i stadgarna att man inte får köpa röster borde inte varit tillräckligt för dem som valde att ägan sig åt röstköp att göra det.

Stockholmsmoderaterna har reagerat med kraft. Men givetvis finns det ännu mycket som är osagt i denna historia. Jag tror inte det är en allt för avancerad uppfattning att tro att vissa av de ”skyldiga” klarat sig undan och att andra som fått stryka på foten rent objektivt inte borde ha behövt lämna sina platser till andra. Men det är och förblir spekulationer.
Jag har under alla mina år i moderaterna reagerat och protesterat mot de tendenser till toppstyrning som förekommer och som enligt min uppfattning - med ett 40-årigt medlemskap i bagaget - har ökat. Risken med turerna runt provvalet i Stockholm är att det krafter som vill ha ytterligare elitstyre tar det avslöjade fusket som en förevändning för att än mer minska medlemmarnas inflytande när det gäller hur listorna i de allmänna valen ska se ut. Många har redan plockat bort provvalen helt och hållet. Medlemmarnas inflytande ersätts av nomineringskommittéer och grupper tillsatta av de lokala partistyrelserna.

Vad vi behöver inom moderaterna och inom politiken i Sverige generellt är betydligt mer inslag av personval än vad som idag är fallet.
Den svenska lagstiftningen om demokrati och inflytande för medborgarna är bra. Synd bara att den inte fungerar lika bra i praktiken. Det största problemet med att demokratin ska fungera och att varje medborgare får möjlighet till det inflytande som alla på något sätt tror att vi har är de politiska partierna.

Våra politiska partier, över lag, är dinosaurier som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Istället för att fungera som en studsmatta in i demokratin har partierna blivit filter. Rekryteringsregler och intervjumallar till kommittéer och uttagningsgrupper likriktar ”valet” av våra politiska företrädare. Allt oftare tycks det glömmas bort att det är ett val som sak göras. Vi ska alltså välja våra företrädare – inte utse en statistisk genomsnittskandidat som fyller alla rekryteringskrav.

Sammansättningen av listorna har blivit ett hokus-pokus för att alla möjliga och omöjliga grupper ska tillfredställas och finnas representerade. Åter igen, här glömmer man att det är ett VAL som ska göras. Högsta möjliga demokrati är inte att vi har en folkrepresentation som är en spegelbild av befolkningssammansättningen. I så fall skulle intresset för att jobba med politik hos de förtroendevalda vara förkrossande lågt.
Och så en sak till i denna kollektivväldesdiktatur. Om jag vill syssla med politik som förtroendevald men inte vill var med i ett parti är det i praktiken en omöjlighet. Tala om demokratiskt underskott.

DALAI LAMA har besökt USA och fått träffa president Obama. Men efter de kinesiska påtryckningarna och kraven på att Obama inte skulle träffa Dalai Lama har Vita Huset gett vika och inte tagit emot Tibets statschef i exil i Ovala rummet vilket är det normala för besök på denna nivå. Istället tog Obama emot den tibetanske ledaren i kartrummet och påtalade den privata karaktären av besöket.

ROLF K NILSSON 2010-02-20

JUST NU FINNS det oroande mycket att skriva om. Vad jag än väljer så känns det som jag missat något. Egentligen skulle jag vilja skriva om Carl Bildt och den utrikespolitiska deklaration han presenterade för Sveriges Riksdag i onsdags. Men så har vi då moderaternas valfusk i Stockholm som jag skulle kunna ägna min kolumn åt. Där finns också muslimen som vägrade ta sin presumtive chef i handen därför att chefen var kvinna. Den ratade kvinnan vägrade ge mannen en praktikplats vilket jag tycker var ett rimligt beslut efter beteendet. Men det tyckte inte mannen och uppenbarligen inte domstolen heller. Han fick ett skadestånd på 60 000 kronor. Horribelt! Vilket beteende som helst tolereras i det här landet så länge det inte är en kristen utövare som står för det.

Jag tror att det trots allt det blir Carl Bildts utrikespolitiska deklaration i Riksdagen. I andra sammanhang har jag förklarat att jag tycker att det i stora delar var en bra deklaration. Förvisso förutsägbar – men det var ju i sak också bra. Man ska inte gå i spänning och vänta på vilka åsikter en borgerlig regering har eller ska driva. Det ska finnas en trygghet i den borgerliga utrikespolitiken som helt naturligt måste skilja sig radikalt från den socialistiska. Där fanns några punkter i deklarationen som jag blev förvånad över. Andra förvånade inte, men retade ändå. Och så saknades det texter som borde funnits med. Att avfärda Ryssland på fyra rader är näst intill anmärkningsvärt – höll jag på att skriva. Jag ändrar mig. Det är inte ”näst intill”, det är anmärkningsvärt. För att inte säga klandervärt.

Sverige är den Östersjönation som har längst kust längs Östersjön. Vi har som granne på andra sidan Östersjön ett land som utvecklas i en allt mer i auktoritär riktning. Yttrandefriheten beskärs allt, journalister som dör eller försvinner har blivit allt för vanligt förekommande. De politiska grupperingar som ställer sig kritiska till Putinregimen får allt svårare att arbeta. Hot om militära maktmedel är inte ovanligt i den ryska utrikespolitiken. För inte alls länge sedan var Ryssland i krig med Georgien. Efter ett antal militärövningar som gjorde halt vid den georgiska gränsen gick man till slut över. De två utbrytarepublikerna som blev resultatet av kriget är nu helt i händerna på Ryssland. Åtminstone en av dem planerar nu för att ta emot kärnvapenbestyckade ryska robotar. Men endast fyra rader i utrikesdeklarationen…

Efter mycket vånda, övertalningar och kreativa lösningar har Nord Stream (Gazprom = Ryska staten) fått sitt tillstånd att dra en gasledning från Viborg till Greifswald. I höstas höll Ryssland ett antal militärövningar i Östersjön. En av dem gick ut på att skydda och försvara gasledningen. Ryssland har aldrig gjort någon hemlighet av att man ser nya uppgifter för den ryska marinen om/när gasledningen blir verklighet. Och att med denna nya uppgift ska Östersjöflottan få de tillskott som behövs för att klara de nya uppdragen. Utökning och modernisering står på listan. Med den ryska satsningen på gasledningen får vi en ökad militär närvaro i Östersjön. Risken för militära incidenter ökar drastiskt.

Många gånger förra året kunde vi läsa om hur ryskt militärflyg kränkte luftrummet över Norge, Finland och Island. Om hur man i Norge förstärker den militära närvaron i de norra delarna av landet. Men endast fyra rader i regeringens utrikesdeklaration…

(De fyra raderna i utrikesdeklarationen lyder: "Sverige välkomnar den ryske presidentens uttalanden om vikten av en fungerande rättsstat och en omfattande modernisering av det ryska samhället. Vi hoppas att det snart ska vara möjligt att välkomna även Ryssland som medlem i WTO.")

Nu blir det mail-kolumner...

Efter att ha fått lite fason på mina andra två bloggar har turen nu kommit till kolumnistbloggen. Under innevarande helg ska jag lägga in min första mail-kolumn på denna blogg som blir densamma kolumn som jag skickar till ett antal mottagare enligt sändlista. Är där någon som ärintresserad av att få kolumnen via mail så går det bra att skicka adressen så kommer den.

/ROLF K NILSSON