Den senaste veckan har det på sina håll diskuterats ganska högljutt om att Nationaldemokraternas tidning ”Nationell Idag” ska få presstöd. Efter ett beslut i presstödsnämnden får tidningen nu några miljoner för att kunna bedriva sin publicistiska verksamhet. Många är upprörda, andra är heligt förbannade och vissa hänvisar till att detta är priset vi får betala för vår demokrati. Jag tycker det här är en svår fråga. På många plan.
För det första är jag mycket delad i min uppfattning om presstödet. Är det bra eller är det dåligt? Tanken bakom det är nog riktig. Att garantera ett publicistiskt mångfald. Men ska det vara nödvändigt att det måste ske med tillförsel av skattemedel? Vi kan lämna den frågan för tillfället och återvända till problemet att nu en tidning med politisk hemvisst i Nationaldemokraterna ska få 2,3 miljoner kronor om året.
Vad vi nu kan bevittna är ytterligare ett tillfälle då vi i vår svenska demokrati står handfallna när vi ska handskas med demokratiskt tvivelaktiga eller rent av anti-demokratiska organisationer och partier. ”Fy” och ”usch” är väl de första spontana uttrycken när uppgiften blir känd om presstödet. ”Skattemedel till nazister” är en annan kommentar. Ingen vill ju i vår fina demokrati ge skattemedel till nazister. Det är något de flesta kan ena sig om. Men nu är det ju så att Nationaldemokraterna inte anser sig vara nazister. Och rent åsiktsmässigt är det nog svårt att placera dem i den fållan, även om det förenklar och gör världen svart och vit.
Känns inte bra
Jag tycker inte det känns bra på att ge National-demokraternas tidning skattemedel för att de ska nå ut bättre med sin propaganda. Men jag är lika illa berörd av att Kommunistiska Partiets tidning Proletären får presstöd och har fått så i väldigt många år. Och kanske ännu mer illa berörd när våra mesta tyckare tigit när kommunisterna år efter år fått sina pengar men nu kvicknat till och pratar om antidemokratiska krafter. Dubbelmoral!
I min värld är kommunism och nazism ideologier av samma sort. De bygger på gemenskap för vissa utvalda och utrotning av andra. Åsiktsförtryck, förföljelse, rättsövergrepp, våld och intolerans. Men det är i vår demokrati fritt att ha vilka uppfattningar man vill. Därmed inte sagt att det är fritt att utöva dem.
Demokratins styrka är också dess svaghet; att låta alla åsikter få komma till tals. Att inte neka någon yttrandefrihet på grund av sin uppfattning. Det betyder också att vi måste låta dem komma till tals vars åsikter och uppfattningar vi avskyr mest. Och det är just detta presstödet handlar om – demokrati. Vi förblir en demokrati bara så länge som vi lever upp till begreppet. Skulle vi på grund av åsikt neka någon sina rättigheter är vi inte längre en demokrati.
Demokratins pris
Så länge såväl nazister som kommunister håller sig inom lagens råmärken ska de få sitta i våra politiskt valda församlingar. De, som alla andra, ska få utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter fullt ut. Och i utnyttjandet av dessa demokratiska fri- och rättigheter ligger att ge ut tidningar och att inom de regelverk som finns söka presstöd. ”Nationell Idag” och ”Proletären” är två tidningar jag gärna skulle se förpassade till sophögen. Nu delar inte alla min uppfattning, men i demokratins namn får jag acceptera att publikationer som dessa får presstöd. Om inte är vår yttrandefrihet inte värd någonting.
Om vi undanhåller presstöd åt en tidning som företräder en uppfattning som vi avskyr – vilken blir nästa uppfattning som en demokratiskt vald majoritet kan göra undantag för? Demokrati är inte lätt och det gäller att slå vakt om den. Att bli odemokratisk för att bevara demokratin är ett mycket farligt steg att ta även om det kan vara frestande. Och har man en gång tagit det steget är man på väg bort från demokratin.
Varför presstöd
Vem ska få presstöd och vem ska bli utan? Är det rimligt att staten, det vill säga skattebetalarna, betalar pengar till tidningsutgivning?
Jag ska erkänna att jag är rejält kluven när det gäller presstödet. Principiellt är jag motståndare. Samtidigt som jag inser att utan presstödet hade tidningsdöden skördat ännu fler offer. Media i allmänhet men tidningar i synnerhet med lokal och regional förankring, är ett grundfundament i vår svenska demokrati.
Tidningar har många funktioner i samhället. De är ett påtagligt uttryck för vår yttrandefrihet och en viktig beståndsdel i den fria opinionsbildningen.
Den traditionella tidningsuppgiften, det journalistiska uppdraget att granska makten och myndigheterna, är väsentligt i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt.
Oberoende tidningar som granskar den lokala och regionala politiska maktutövningen är ett självklart inslag i en levande demokrati. Det är svårt att spekulera i hur många tidningar som hade funnits kvar om vi inte haft presstöd. Men vi kan inte heller komma ifrån att presstödet i sin nuvarande utformning har cementerat tidningsmarknaden. Presstödet har i sin välvilja förhindrat andra lösningar, andra möjligheter, nya konstellationer, nya metoder och befäst den rådande ordningen. Ungefär på samma sätt som partistödet i dess olika former gagnar det som idag är.
Såväl presstöd som partistöd motiveras med att stärka demokratin. Viljan och målsättningen finns det väl inget att erinra mot. Men som så många välviljeprojekt är det väldigt lätt att det slår över till sin motsats. Och tyvärr finns det allt för många som välkomnar detta.
(2010-04-29)
torsdag 29 april 2010
måndag 19 april 2010
Solidariteten med det egna partiet har en gräns
NYA ANKLAGELSER mot moderaterna i Stockholms län om valfusk i samband med provval. Denna gång är det provvalet 2002 som inte ska ha gått riktigt just till enligt några avhoppade nu före detta moderater som sökt lyckan hos folkpartiet.
I lördags, ringde en journalist från Dagens Nyheter upp mig och frågade vad jag tyckte. Jag svarade på hans frågor och vad jag kom fram till var att jag tyckte man skulle gå till botten med anklagelserna, annars kommer de alltid att finnas där. Att det var bra som Stockholmsmoderaterna gjorde förra gången - att låta någon extern göra kollen - så blir där inga beskyllningar om mörkläggning eller liknande. Jag förklarade också att detta var upp till stockholmarna att ordna med granskningen. Själv tyckte jag det var en ganska neutral och objektiv uppfattning jag förde fram. På söndagen ringde TV4: s nyheter och ville ha en kort kommentar i samma fråga. Jag upprepade i stort de svar som jag dagen innan gett till Dagens Nyheter.
NU TYCKER JAG ATT JAG var väldigt hovsam i dessa mina båda uttalanden. Anklagelser om valfusk är allvarligt och går inte att vifta bort vem som än kommer med dem. Givetvis måste man gå till botten med anklagelserna och se om det finns något i dem. Det är viktigt att föra bort dessa påståenden från valrörelsen genom att en gång för alla bevisa att de är felaktiga.
Skulle anklagelserna inte vara felaktiga, vilket jag utgår från att de är, då måste det givetvis få sina konsekvenser. Men att lägga en stor tystnad över allt vinner ingen på. Inte moderaterna och framför allt inte demokratin. Dessutom göder man rykten och konspirationsteorier på det mest effektiva sättet.
Men mina korta uttalanden i DN och TV 4 har inte gått obemärkt förbi. Fick ett mycket upprört mail från en toppolitiker i en kommun i Stockholms län som var – urförbannad – på mig för det jag sagt. Tystnaden borde lägra sig. Inga kommentarer. Inga åsikter. Ingenting. Men så fungerar det inte i min demokrati.
Tyvärr ser vi inom svensk politik, alla partier, en tendens till att politiker inte vill ha med journalister att göra. Inte svara på frågor, inte vara tillgängliga och ständigt se journalistiken som politikens fiende. Detta är olyckligt. Politiker är en del av vår svenska demokrati. En oberoende granskande nyhetsmedia är en annan. Det hade inte skadat med lite större respekt och ett erkännande , från båda håll, för varandras uppgifter och vikten av dem - för demokratin.
ALLT FLER POLITIKER blir uppretade och ser det som personlig förföljelse eller förolämpning om media tar upp oklarheter och oegentligheter. Media uppfattas som den stora fienden och myten att journalister lever för att göra livet till ett helvete för alla politiker odlas intensivt inom vissa kretsar. Visst finns det värdelösa, odugliga, hämndlystna och karriärsugna journalister som offrar alla principer för att ta sig fram och stå i rampljuset. Men precis likadana avarter hittar vi inom politiken. Media, tidningar, hungriga journalister behövs för att granska makten. Det slutar sällan lyckligt när makten granskar sig själv. Lika mycket vi som politiker jublar när media granskar och avslöjar våra politiska motståndare, lika mycket förbannar och förfasar vi oss när det är vi själva eller oss närstående som ”drabbas”. Detta är dubbelmoral. Men det är mänskligt.
Jag har många gånger har varit urförbannad på mitt parti. Jag har protesterat, jag har kämpat och jag har ofta blivit besviken på stämmobeslut, på – enligt min uppfattning – dumma uttalanden från partiledning och högt anställda tjänstemän. Och för detta har jag fått kritik. Tig! Acceptera! Ställ in dig i ledet! Jag vägrar, jag vill inte bli del i en tystnadens hegemoni. Säkert har jag någon gång överreagerat, men i sak står jag fast vid mina reaktioner. Men trots min kritik har jag nu i 40 år betalat min medlemsavgift, eftersom jag tror att moderaterna sammantaget har den bästa politiken för Sverige.
I lördags, ringde en journalist från Dagens Nyheter upp mig och frågade vad jag tyckte. Jag svarade på hans frågor och vad jag kom fram till var att jag tyckte man skulle gå till botten med anklagelserna, annars kommer de alltid att finnas där. Att det var bra som Stockholmsmoderaterna gjorde förra gången - att låta någon extern göra kollen - så blir där inga beskyllningar om mörkläggning eller liknande. Jag förklarade också att detta var upp till stockholmarna att ordna med granskningen. Själv tyckte jag det var en ganska neutral och objektiv uppfattning jag förde fram. På söndagen ringde TV4: s nyheter och ville ha en kort kommentar i samma fråga. Jag upprepade i stort de svar som jag dagen innan gett till Dagens Nyheter.
NU TYCKER JAG ATT JAG var väldigt hovsam i dessa mina båda uttalanden. Anklagelser om valfusk är allvarligt och går inte att vifta bort vem som än kommer med dem. Givetvis måste man gå till botten med anklagelserna och se om det finns något i dem. Det är viktigt att föra bort dessa påståenden från valrörelsen genom att en gång för alla bevisa att de är felaktiga.
Skulle anklagelserna inte vara felaktiga, vilket jag utgår från att de är, då måste det givetvis få sina konsekvenser. Men att lägga en stor tystnad över allt vinner ingen på. Inte moderaterna och framför allt inte demokratin. Dessutom göder man rykten och konspirationsteorier på det mest effektiva sättet.
Men mina korta uttalanden i DN och TV 4 har inte gått obemärkt förbi. Fick ett mycket upprört mail från en toppolitiker i en kommun i Stockholms län som var – urförbannad – på mig för det jag sagt. Tystnaden borde lägra sig. Inga kommentarer. Inga åsikter. Ingenting. Men så fungerar det inte i min demokrati.
Tyvärr ser vi inom svensk politik, alla partier, en tendens till att politiker inte vill ha med journalister att göra. Inte svara på frågor, inte vara tillgängliga och ständigt se journalistiken som politikens fiende. Detta är olyckligt. Politiker är en del av vår svenska demokrati. En oberoende granskande nyhetsmedia är en annan. Det hade inte skadat med lite större respekt och ett erkännande , från båda håll, för varandras uppgifter och vikten av dem - för demokratin.
ALLT FLER POLITIKER blir uppretade och ser det som personlig förföljelse eller förolämpning om media tar upp oklarheter och oegentligheter. Media uppfattas som den stora fienden och myten att journalister lever för att göra livet till ett helvete för alla politiker odlas intensivt inom vissa kretsar. Visst finns det värdelösa, odugliga, hämndlystna och karriärsugna journalister som offrar alla principer för att ta sig fram och stå i rampljuset. Men precis likadana avarter hittar vi inom politiken. Media, tidningar, hungriga journalister behövs för att granska makten. Det slutar sällan lyckligt när makten granskar sig själv. Lika mycket vi som politiker jublar när media granskar och avslöjar våra politiska motståndare, lika mycket förbannar och förfasar vi oss när det är vi själva eller oss närstående som ”drabbas”. Detta är dubbelmoral. Men det är mänskligt.
Jag har många gånger har varit urförbannad på mitt parti. Jag har protesterat, jag har kämpat och jag har ofta blivit besviken på stämmobeslut, på – enligt min uppfattning – dumma uttalanden från partiledning och högt anställda tjänstemän. Och för detta har jag fått kritik. Tig! Acceptera! Ställ in dig i ledet! Jag vägrar, jag vill inte bli del i en tystnadens hegemoni. Säkert har jag någon gång överreagerat, men i sak står jag fast vid mina reaktioner. Men trots min kritik har jag nu i 40 år betalat min medlemsavgift, eftersom jag tror att moderaterna sammantaget har den bästa politiken för Sverige.
tisdag 6 april 2010
Efter 40 år – var det rätt?
DET VAR APRIL 1970 och jag tog det för mig så stora steget att som nybliven 14 -åring bli medlem i moderat skolungdom, MSU.
Att det blev moderaterna är inte konstigt. Förutom mina föräldrars normalborgerliga leverne så var det säkert händelserna i slutet av 1960-talet som formade mig till vart jag skulle gå politiskt.
Här sitter jag nu efter en veckas ”ledighet” från Riksdagen och stör mig på att jag inte gjort mycket av det som jag hade bestämt mig för att göra. Här sitter jag efter nästan på dagen exakt 40 år sedan jag blev medlem i moderaterna. Har jag hunnit med vad jag ville som moderat? Nej, inte på långa vägar. Men så har kanske inte heller moderaterna gått den raka och tydliga väg som jag som yster ungdomsförbundare hoppades på.
HUR SKRÄMMANDE det än kan låta har jag aldrig tvekat vid något val om vilket parti som skulle få min röst. I alla val där det funnits ett moderat alternativ har det blivit en moderat valsedel. Hur irriterad, besviken och uppgiven jag understundom varit när det gällt moderaterna så har det ändå inte funnits något alternativ. Även om jag vid röstningstillfället inte var bästa vän med vare sig idéerna eller företrädarna så var dessa ändå att föredra framför den övriga partiflorans alla möjligheter och erbjudanden.
En tanke som under senare tid smugit sig in i mina funderingar är hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag den där dagen i april 1970 inte plockat upp ett flygblad med rubriken ”Stoppa inte huvudet i busken” från papperskorgen i korridoren på Elinebergsskolan i Helsingborg? Om jag inte valt att fylla i talongen och kryssa i rutan ”jag vill bli medlem”? Vad hade hänt då? Då bortser jag från möjligheten att jag senare i livet skulle fattat samma beslut och blivit medlem.
Det är givetvis omöjligt att veta och svårt att föreställa sig. Från det jag blev aktiv i ungdomsförbundet och började plugga för att bli journalist var livet moderat. Vänner, arbete, fritid. Ordförande i MSU och MUF i Helsingborg, satt med i distriktsstyrelsen, ombudsman först för MUF/MSU i Helsingborg och sedan för hela länet. När jag sedan gick från att vara objektiv nyhetsreporter till att bli subjektiv ledarskribent blev ledarna förvisso mina, men allt byggde ju på den moderatgrund jag stod på. Något annat hade nog inte varit tänkbart. Jag hade utan min moderata bakgrund säkerligen inte blivit chefredaktör på vare sig lilla Morgonposten i Göteborg eller på Gotlands Allehanda. Och visst har det med åren kommit till nya vänner. Men många är kvar sedan ungdomsförbundet. Vänner jag fick för 30-35 år sedan.
VAD HAR VARIT BÄST och vad har varit sämst? Svårt att säga. Bäste partiledare? Var och en hade sin tids utmaningar. Men för mig är ”partiledaren” alltid Gösta Bohman. Partisekreterare? Lite svårare. Lars Tobisson var av den gamla skolan. En man alla hade respekt för. Likaså Georg Danell. Per Unckel, Gunnar Hökmark och Johnny Magnusson lärde jag känna genom Ungdomsförbundet. Per Unckel som förbundsordförande, Gunnar Hökmark var ordförande när jag satt med i distriktsstyrelsen för MUF i M-län. Johnny Magnusson träffade jag första gången 1975 då han var fältombudsman för MUF och jag MSU-ordförande i Helsingborg. På 1990-talet var han VD för Morgonposten i Göteborg när jag var chefredaktör. De två senaste; Littorin och Schlingmann är juniorer i sammanhanget och har båda säkert sina fördelar. Men som 50+ förbehåller jag mig rätten att säga att jag tycker det var bättre förr.
Valsegern 1976 sitter fast i minnet som något oerhört som blev sant. Efter 44 år kunde en borgerlig regering ta över. Valsegern 1991 var oerhörd också den, en moderat statsminister. Valsegern 2006 betydde personligen mycket för mig eftersom jag lyckades ta mig in i Riksdagen.
Jag tror helhjärtat på den förnyelse av moderaterna som den nye partiledaren inledde. Den var behövlig. Men jag ställer mig skeptisk till att allt för mycket inte är förnyelse utan snarare förändring utan kontakt med det förflutna. Jag ställer mig skeptisk till den avideologisering som påbörjats inom partiet. En linje partisekreteraren gärna förespråkar och som jag tror i längden är mycket farlig. Jag ställer mig helt bakom arbetslinjen. Den är bra och det känns utmärkt att få ha bidragit till att det lönar sig att arbeta. Och sedan är det ingen större hemlighet att jag hoppats att försvaret skulle fått betydligt större utdelning under mandatperioden. Men vi är på rätt väg. Och alternativen hade inte varit bra alls.
Att det blev moderaterna är inte konstigt. Förutom mina föräldrars normalborgerliga leverne så var det säkert händelserna i slutet av 1960-talet som formade mig till vart jag skulle gå politiskt.
Här sitter jag nu efter en veckas ”ledighet” från Riksdagen och stör mig på att jag inte gjort mycket av det som jag hade bestämt mig för att göra. Här sitter jag efter nästan på dagen exakt 40 år sedan jag blev medlem i moderaterna. Har jag hunnit med vad jag ville som moderat? Nej, inte på långa vägar. Men så har kanske inte heller moderaterna gått den raka och tydliga väg som jag som yster ungdomsförbundare hoppades på.
HUR SKRÄMMANDE det än kan låta har jag aldrig tvekat vid något val om vilket parti som skulle få min röst. I alla val där det funnits ett moderat alternativ har det blivit en moderat valsedel. Hur irriterad, besviken och uppgiven jag understundom varit när det gällt moderaterna så har det ändå inte funnits något alternativ. Även om jag vid röstningstillfället inte var bästa vän med vare sig idéerna eller företrädarna så var dessa ändå att föredra framför den övriga partiflorans alla möjligheter och erbjudanden.
En tanke som under senare tid smugit sig in i mina funderingar är hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag den där dagen i april 1970 inte plockat upp ett flygblad med rubriken ”Stoppa inte huvudet i busken” från papperskorgen i korridoren på Elinebergsskolan i Helsingborg? Om jag inte valt att fylla i talongen och kryssa i rutan ”jag vill bli medlem”? Vad hade hänt då? Då bortser jag från möjligheten att jag senare i livet skulle fattat samma beslut och blivit medlem.
Det är givetvis omöjligt att veta och svårt att föreställa sig. Från det jag blev aktiv i ungdomsförbundet och började plugga för att bli journalist var livet moderat. Vänner, arbete, fritid. Ordförande i MSU och MUF i Helsingborg, satt med i distriktsstyrelsen, ombudsman först för MUF/MSU i Helsingborg och sedan för hela länet. När jag sedan gick från att vara objektiv nyhetsreporter till att bli subjektiv ledarskribent blev ledarna förvisso mina, men allt byggde ju på den moderatgrund jag stod på. Något annat hade nog inte varit tänkbart. Jag hade utan min moderata bakgrund säkerligen inte blivit chefredaktör på vare sig lilla Morgonposten i Göteborg eller på Gotlands Allehanda. Och visst har det med åren kommit till nya vänner. Men många är kvar sedan ungdomsförbundet. Vänner jag fick för 30-35 år sedan.
VAD HAR VARIT BÄST och vad har varit sämst? Svårt att säga. Bäste partiledare? Var och en hade sin tids utmaningar. Men för mig är ”partiledaren” alltid Gösta Bohman. Partisekreterare? Lite svårare. Lars Tobisson var av den gamla skolan. En man alla hade respekt för. Likaså Georg Danell. Per Unckel, Gunnar Hökmark och Johnny Magnusson lärde jag känna genom Ungdomsförbundet. Per Unckel som förbundsordförande, Gunnar Hökmark var ordförande när jag satt med i distriktsstyrelsen för MUF i M-län. Johnny Magnusson träffade jag första gången 1975 då han var fältombudsman för MUF och jag MSU-ordförande i Helsingborg. På 1990-talet var han VD för Morgonposten i Göteborg när jag var chefredaktör. De två senaste; Littorin och Schlingmann är juniorer i sammanhanget och har båda säkert sina fördelar. Men som 50+ förbehåller jag mig rätten att säga att jag tycker det var bättre förr.
Valsegern 1976 sitter fast i minnet som något oerhört som blev sant. Efter 44 år kunde en borgerlig regering ta över. Valsegern 1991 var oerhörd också den, en moderat statsminister. Valsegern 2006 betydde personligen mycket för mig eftersom jag lyckades ta mig in i Riksdagen.
Jag tror helhjärtat på den förnyelse av moderaterna som den nye partiledaren inledde. Den var behövlig. Men jag ställer mig skeptisk till att allt för mycket inte är förnyelse utan snarare förändring utan kontakt med det förflutna. Jag ställer mig skeptisk till den avideologisering som påbörjats inom partiet. En linje partisekreteraren gärna förespråkar och som jag tror i längden är mycket farlig. Jag ställer mig helt bakom arbetslinjen. Den är bra och det känns utmärkt att få ha bidragit till att det lönar sig att arbeta. Och sedan är det ingen större hemlighet att jag hoppats att försvaret skulle fått betydligt större utdelning under mandatperioden. Men vi är på rätt väg. Och alternativen hade inte varit bra alls.
Infantilitet, fjant, trams och vulgärt nonsens
FREDRIK OCH FILIP, eller Filip och Fredrik, och en rad så kallade stå-upp-komiker finns i vår tillvaro och bejakas av så väl media som en lyckligt, fånigt, flabbande publik. Oförskämdheter, lyteskomik, sexuella påhopp, förakt och svinerier i varierande grad präglar denna genre av ”komik”.
Nu senast är det de geniförklarade Fredrik och Filip som diskuterar vem i kungahuset de helst vill ha sexuellt umgänge med, allt i deras egen ”stil” och på deras traditionella sätt. Jag är så trött på denna vulgärkomik och kan inte låta bli att förvånas hur kritikerkåren nästan utan undantag hyllar denna form av humor och underhållning. Vågar man inte ha en avvikande mening eller tycker man verkligen att detta är vad som vi i nådens år 2010 ska låta oss roas av?
VI PRATAR MYCKET OM VÅLDET i samhället, om mobbning och utanförskap. Såväl unga som äldre människor som mår dåligt kostar samhället enorma summor, för att inte tala om det mänskliga lidandet. Vi försöker komma till rätta med varför människor mår dåligt, vi lär barn hur de ska uppföra sig mot varandra, vi talar om respekt och rätten att få vara som vi är. Att få vara människor bland andra människor. Samtidigt låter vi oss underhållas av människoförnedrande lustigkurrar som fastnat i förpuberteten, andra har inte kommit mycket längre än kiss- och bajsstadiet. Men det sker på bästa sändningstid i TV och programledarna som egentligen borde sitta på uppfostringsanstalt hyllas som förnyare, nyskapare och den nya generationens underhållare som vi ska ta till oss i allas vårt folkhem.
Vad som är humor kan diskuteras hur länge som helst. Och alla har vi olika humor, olika uppfattning om vad som vi tycker är roligt, vad vi tycker är underhållande. Framträdandena kan resultera i leenden, skratt och till och med rejäla gapskratt svåra att kontrollera. Men allt vanligare blir det att det är hånskrattet som får företräde. Att skratta på någon annans bekostnad för att estradören kommit på ett nytt sätt att ta skamgrepp, att chockera, att vulgarisera och håna enskilda människor eller grupper av människor som med lätthet etiketteras från scenen. Och vi sitter där i publiken, framför TV-apparaterna och låter oss svepas med i denna människoförnedrande brutalisering upphöjd till konst när den framförs på en sen och vi varit dumma nog att betala för biljetten.
NU FINNS DET JU ETT ENKELT BOT mot detta om jag och förhoppningsvis några till inte gillar denna typ av underhållning - stäng av TV:n, köp inga biljetter, strunta i eländet. Jo, men det är inte så enkelt. Många låter sig roas, förföras och smittas av denna typ av humor, präglas av den råa människosynen, föraktet för andra människor och tar till sig både attityder och uttryck som sedan förs vidare på det privata planet, i hemmen, på arbetsplatserna och i umgänget med andra människor. Och vi förstår inte varför det mobbas på skolor och arbetsplatser…
Nu gör jag det inte så enkelt för mig att jag hävdar att all mobbning beror på usla stå-upp-komiker. Tyvärr är det inte så enkelt. Men jag hävdar att det bidrar till ett hårt och respektlöst samhälle där det är fritt fram att förnedra och håna sina medmänniskor. Och var ska gränserna dras? Mobbarna i TV i slips och kostym hyllas som konstnärliga genier och förnyare av TV-underhållningen. Varför ska vi då inte kunna vara förnyare av samma sort av det privata umgänget och hyllas av våra vänner som genier när det gäller umgängesformer? Och så undrar vi varför det finns mobbning?
Nu senast är det de geniförklarade Fredrik och Filip som diskuterar vem i kungahuset de helst vill ha sexuellt umgänge med, allt i deras egen ”stil” och på deras traditionella sätt. Jag är så trött på denna vulgärkomik och kan inte låta bli att förvånas hur kritikerkåren nästan utan undantag hyllar denna form av humor och underhållning. Vågar man inte ha en avvikande mening eller tycker man verkligen att detta är vad som vi i nådens år 2010 ska låta oss roas av?
VI PRATAR MYCKET OM VÅLDET i samhället, om mobbning och utanförskap. Såväl unga som äldre människor som mår dåligt kostar samhället enorma summor, för att inte tala om det mänskliga lidandet. Vi försöker komma till rätta med varför människor mår dåligt, vi lär barn hur de ska uppföra sig mot varandra, vi talar om respekt och rätten att få vara som vi är. Att få vara människor bland andra människor. Samtidigt låter vi oss underhållas av människoförnedrande lustigkurrar som fastnat i förpuberteten, andra har inte kommit mycket längre än kiss- och bajsstadiet. Men det sker på bästa sändningstid i TV och programledarna som egentligen borde sitta på uppfostringsanstalt hyllas som förnyare, nyskapare och den nya generationens underhållare som vi ska ta till oss i allas vårt folkhem.
Vad som är humor kan diskuteras hur länge som helst. Och alla har vi olika humor, olika uppfattning om vad som vi tycker är roligt, vad vi tycker är underhållande. Framträdandena kan resultera i leenden, skratt och till och med rejäla gapskratt svåra att kontrollera. Men allt vanligare blir det att det är hånskrattet som får företräde. Att skratta på någon annans bekostnad för att estradören kommit på ett nytt sätt att ta skamgrepp, att chockera, att vulgarisera och håna enskilda människor eller grupper av människor som med lätthet etiketteras från scenen. Och vi sitter där i publiken, framför TV-apparaterna och låter oss svepas med i denna människoförnedrande brutalisering upphöjd till konst när den framförs på en sen och vi varit dumma nog att betala för biljetten.
NU FINNS DET JU ETT ENKELT BOT mot detta om jag och förhoppningsvis några till inte gillar denna typ av underhållning - stäng av TV:n, köp inga biljetter, strunta i eländet. Jo, men det är inte så enkelt. Många låter sig roas, förföras och smittas av denna typ av humor, präglas av den råa människosynen, föraktet för andra människor och tar till sig både attityder och uttryck som sedan förs vidare på det privata planet, i hemmen, på arbetsplatserna och i umgänget med andra människor. Och vi förstår inte varför det mobbas på skolor och arbetsplatser…
Nu gör jag det inte så enkelt för mig att jag hävdar att all mobbning beror på usla stå-upp-komiker. Tyvärr är det inte så enkelt. Men jag hävdar att det bidrar till ett hårt och respektlöst samhälle där det är fritt fram att förnedra och håna sina medmänniskor. Och var ska gränserna dras? Mobbarna i TV i slips och kostym hyllas som konstnärliga genier och förnyare av TV-underhållningen. Varför ska vi då inte kunna vara förnyare av samma sort av det privata umgänget och hyllas av våra vänner som genier när det gäller umgängesformer? Och så undrar vi varför det finns mobbning?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
