En halt pudel från justitieministern

JUSTITIEMINISTERN Beatrice Ask gjorde torsdagen den 18 mars ett synnerligen märkligt uttalande om att skicka ut färgglada kuvert till misstänka sexköpare. Till sist kom det en pudel, uppenbarligen en halt sådan eftersom den inte gav sig till känna förrän den 24 mars. Tyvärr hann justitieministern att trassla till det ytterligare under tiden. Men den kom, och det är kanske huvudsaken.
Jag tycker nu inte Beatrice Ask ska avgå, däremot tycker jag att den så kallade pudeln, kom alldeles för sent. Uttalandena var dumma. Nu får vi vara dumma. Det är mänskligt. Men då finns det också en möjlighet att säga förlåt. Om det nu inte var meningen, om det var ett olycksfall i tankeverksamheten som kläddes i ord. Men om hon verkligen tycker det hon sa, ja, då är det inte alls bra. Inte alls. Men det var egentligen inte detta den här kolumnen skulle handla om. Däremot kan vi utgå från justitieministerns dumhet.

Jag har en bekant som blev ytterst irriterad på just Beatrice Asks uttalande och därför skrev till moderaterna för att protestera. Han fick svar och jag har fått detta uppläst för mig. Det var tyvärr inte ett svar som jag jag tycker det borde vara formulerat. Överslätande och bortförklarande. Är detta den reaktion som förväntas av partiet, dess medlemmar och företrädare när en minister, de facto gör bort sig? Inte enligt min uppfattning. Ett klart och tydligt avståndstagande hade varit betydligt rakare, hederligare och framförallt mer politiskt angenämnt. Som det är nu försvaras, förklaras dumheten för att den inte längre ska låta lika dum. I realiteten betyder detta att partiet har hamnat i en uppfattning som haft sin upprinnelse, som i det här fallet, i en idiotisk åsikt. Så här får det bara inte vara. Som tur var så tog i alla fall Fredrik Reinfeldt klart avstånd från sin justitieministers uttalande när han intervjuades i Sveriges Radios P1 i lördags.

PRECIS SOM ALLA ANDRA kan en minister göra bort sig. Men en minister har ett stort ansvar för sitt ansvarsområde. Ofta, och oftast är det rätt, kopplas ministerns uppfattning ihop med det parti han eller hon representerar. Det blir alltså partiets officiella politik, den politik partiet ska vinna väljarnas förtroende på. Då måste vi också kunna säga att ”det var fel, vi håller inte med”, när det blir fel

Är man en självständigt tänkande person kan man aldrig hålla med om allt som ett parti står för. Gör man det så har man valt den lätta vägen, att slippa tänka och överlåter detta åt andra. Jag tror inte någon vill bli representerad av sådana politiker.
Med det partissystem vi har i Sverige idag så i det närmaste uppmuntras upplsutningen kring dumheten i partilojalitetens namn. Den största politiska synd som finns är inte att göra dåligt ifrån sig, att säga helt fel saker, att snedda förbi de demokratiska rutinerna eller att svika vallöften. Det värsta man kan göra är att kritisera de egna partivännerna. Ju allvarligare är synden ju högre upp i den interna näringskedjan den kritiserade befinner sig. Sedan spelar det i princip ingen roll hur befogad kritiken än är.

VI MÅSTE FÅ ETT SLUT på det här. Partigemenskapen får inte bli en ”borg-gemenskap” (för den som kan sin Star Trek), det vill säga en mängd till synes självgående individer men med en kollektiv hjärna som gör att alla har samma uppfattning och regagerar på samma sätt. Avvikelser bestraffas och stöts ut ur gemenskapen. Det måste komma en ny andning in i det svenska partiväsendet. Vi måste som folkvalda väljas som individer med partibeteckning, inte en partibeteckning med individer.