Hög tid öppna Stasi-arkiven även om det kan göra ont

THOMAS BODSTRÖM, social- demokratisk justitieminister i den sista regeringen Persson, vill att regeringen ska tillsätta en kommission med uppgift att granska de av SÄPO hemligstämplade arkiv som visar vilka svenskar som stod på Stasis lönelista som informatörer och agenter. Enligt Bodström är det lämpligt att en kommission gör en granskning och bedömer om namnen ska bli tillgängliga för allmänheten eller inte. Bedömning?

Spontant låter det ju som ett mycket bra och minst sagt rimligt önskemål från riksdagsledamoten Bodström. Men ett problem som direkt dyker upp är att en kommission, som den föreslagna, också skulle kunna sopa under mattan de uppgifter som den hittar om de skulle visa sig vara allt för känsliga. Om allt för många namn som är både kända och politiskt närstående skulle finnas med på denna skammens lista. Allt för mycket har sopats undan och gömts undan i våra svenska arkiv. Att lyfta fram och hänga ut landsförrädarna som jobbade för Stasi vore ett tecken på tillfrisknande som jag skulle välkomna av hela mitt hjärta. Men vem är lämplig göra bedömningen?

Nu är det inte bara Thomas Bodström som är intresserad av Stasiarkiven. Hans Wallmark (m) och Carl B Hamilton (fp) har för inte så länge sedan krävt offentliggörande. Själv gjorde jag det för några år sedan bland annat i en artikel på Politikerbloggen i augusti 2007.

Intresset i Sverige har varit anmärkningsvärt litet för att plocka fram uppgifterna och offentliggöra dem. Kanske inte särskilt märkligt med den historia vi har i vårt land med vänsterelement av alla de schatteringar i klar överrepresentation verksamma inom radio, TV och i pressen. Vi har politiska partier i vår Riksdag som gärna ställde upp och visade sitt stöd för ”de socialistiska staterna ” offentligt. Värst utan konkurrens har vänsterpartiet under sina tidigare namn varit. Men också inom socialdemokratin fanns många som gärna visade sig solidariska inte minst med Östtyskland.

Inte minst Vänskapsföreningen Sverige-DDR stod som en tydlig symbol för gillandet av kommunism enligt östtysk modell drog till sig många aktiva socialdemokrater. Av föreningens tre ordförande, från start till slut, var minst två socialdemokrater. Arnold Ljungdahl 1956-1968 och Stellan Arvidsson 1969-1987. Föreningens siste ordförande biskopen Lars Carlzons eventuella socialdemokratiska sympatier känner jag inte till. I ärlighetens namn ska sägas att där också fanns då, och finns idag, socialdemokrater synnerligen kritiska till de gamla diktaturerna i öst.

MEN PROBLEMET stannar ju inte vid vilka som stod på Stasis lönelistor. Det finns ju andra sätt att tjäna och gå en diktaturs ärenden. Inte minst inom journalistyrket har vi sett exempel på detta – också när det gäller den gamla östtyska diktaturen. För inte så många år sedan hade vi en redaktör för Svenska Journalistförbundets facktidning Journalisten som tidigare varit anställd på den östtyska regimens propagandaradio Radio Berlin International och arbetat på dess svenskspråkiga redaktion. Alltså frivillig i diktaturens tjänst. Naivt, okunnigt eller medvetet? Jag vet inte. Men oavsett värt klander.
Skälen att gå i främmande makts tjänst kan variera. Det kan också den politiska hemvisten göra. Även om de ideologiska motiven säkert är övervägande kan vi nog hitta de som också av mer materiella skäl låtit sig enrolleras.