I SVERIGE FINNS ett önskeläge då allting ska vara svart eller vitt, gott eller ont, bra eller dåligt, för eller emot. Det är inget bra ingångsläge. Väldigt mycket blir så väldigt mycket fel då. Invandring, flyktingar, främmande religioner har det politiskt korrekta Sverige beslutat är bra. Till och med mycket bra. Vill man modifiera denna uppfattning och inte tycker att allting är så där bra rakt över, hänger i luften beskyllningen om rasism och nazism som ett svärd i en mycket tunn tråda över ens huvud. Det är inte många som vågar ta risken. Därför blir också debatten snedvriden.
Den som kritiserar svensk invandrings- och/eller flyktingpolitik och inte har hundra och en brasklappar och intyg som visar att han eller hon vare sig är rasist eller sympatiserar med någon Hitlerflirtande sekt döms genrellt ut som varande just rasistisk. Man blir stämplad som politiskt tveksam, någon som man inte bör ha med att göra. Men tyvärr gör denna attityd varken att problemen belyses eller försvinner – tvärtom. Det blir bara värre och extremistgrupper får fler sympatisörer eftersom deras teser förverkligas av den politiskt korrekta maktens försök att sopa de problem som finns under mattan.
Men det finns en grupp som den politiskt korrekta ”antirasismen” inte vill försvara eller ställa sig bakom och det är judarna. Att vara jude betyde rinte med automatik att man är sionist. Men det faktum att Israel är en judisk stat gör det politiskt och religiöst tacksamt för Israels fiender att agera anti-judiskt . Att vara sionist, att vara för den israeliska statens existens, att försvara judarna har blivit liktydigt med att vara just - rasist.
I MALMÖ FINNS PROBLEM. Med eller utan den politiska ledningens medverkan gror judefientligheten i staden. Att den stora inflyttningen av människor från muslimska länder, där det hör till den dagliga rutinen att misstänkliggöra och fördöma judar och staten Israel, gynnar de anti-judiska stämningarna är självklart. Att hävda något annat är att förvränga verkligheten. Dessa politisk-religiösa, anti-judiska krafter i kombination med den svenska vänsterns anti-israelism har skapat en synnerligen otrevlig atmosfär i Malmö som den politiska ledningen ytterligare förstärkt med klumpigt agerande och anmärkningsvärda uttalanden.
När det gäller den judefientliga hets som tagit sig olika uttryck i Malmö befinner vi oss i en Kafkalik situatuion. Rädslan för att bli stämplad som rasist i Sverige (och i Malmö) är så stor att många inte vågar ställa sig upp och vittna om varifrån den grövsta och värsta judehetsen kommer – från muslimska grupper med rötterna i arabvärlden. Och för att nu inte bli medvetet missförstådd så måste jag här förtydliga och säga att jag har inte påstått att detta kommer från alla muslimska grupper. Men förmodligen räcker detta konstaterande från min sida att i debatten nu bli utmålad som både rasist och islamofob.
Vad jag säger är att de anti-judiska och anti-israleiska krafterna runt om i världen till stor del har lyckats i sin medvetna politik och propaganda att utmåla judendomen och tron på att staten Israel har rätt att existera såsom varande rasism. Och vips har vi ett givet resultat – tar man avstånd från de anti-judiska, anti-israeliska krafter som finns är stämpeln där direkt – du är rasist!
Men tack och lov finns det förnuft och klokskap kvar i det här landet, om än i skiftande omfattning. Kommunstyrelsens ordförande i Malmö - Ilmar Reepalu (s) - har fått göra avbön för sina dumma och fördomsfulla uttalanden om judarna i Malmö och deras situation. Jag tror inte Reepalu är speciellt anti-judisk. Däremot tror jag han är en stor opportunist och gjorde vad som förväntades av honom i Malmö med den befolkningssammansättning som är där och vad som är politiskt korrekt. Det vill säga att ta avstånd från judar och staten Israel. Inte av rasistiska, men väl opportuna skäl. Att resultatet blir det samma – rasism – gör det hela till en rejält otrevlig historia.
Reepalus första stora övertramp var att aktivt gå in och göra politik av Davis Cup-matchen i tennis i Malmö förra året då han förbjöd publik att närvara. Det hade varit till heder för Malmö om han istället sett till att matchen hade kunnat spelas inför publik och säkerheten garanterats. Men nu gjorde han opportunistisk kommunal utrikespolitik av det hela, som endast gynnade de anti-israeliska och anti-judiska stämningarna. Ilmar Reepalu borde avgå.
söndag 28 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Hög tid öppna Stasi-arkiven även om det kan göra ont
THOMAS BODSTRÖM, social- demokratisk justitieminister i den sista regeringen Persson, vill att regeringen ska tillsätta en kommission med uppgift att granska de av SÄPO hemligstämplade arkiv som visar vilka svenskar som stod på Stasis lönelista som informatörer och agenter. Enligt Bodström är det lämpligt att en kommission gör en granskning och bedömer om namnen ska bli tillgängliga för allmänheten eller inte. Bedömning?
Spontant låter det ju som ett mycket bra och minst sagt rimligt önskemål från riksdagsledamoten Bodström. Men ett problem som direkt dyker upp är att en kommission, som den föreslagna, också skulle kunna sopa under mattan de uppgifter som den hittar om de skulle visa sig vara allt för känsliga. Om allt för många namn som är både kända och politiskt närstående skulle finnas med på denna skammens lista. Allt för mycket har sopats undan och gömts undan i våra svenska arkiv. Att lyfta fram och hänga ut landsförrädarna som jobbade för Stasi vore ett tecken på tillfrisknande som jag skulle välkomna av hela mitt hjärta. Men vem är lämplig göra bedömningen?
Nu är det inte bara Thomas Bodström som är intresserad av Stasiarkiven. Hans Wallmark (m) och Carl B Hamilton (fp) har för inte så länge sedan krävt offentliggörande. Själv gjorde jag det för några år sedan bland annat i en artikel på Politikerbloggen i augusti 2007.
Intresset i Sverige har varit anmärkningsvärt litet för att plocka fram uppgifterna och offentliggöra dem. Kanske inte särskilt märkligt med den historia vi har i vårt land med vänsterelement av alla de schatteringar i klar överrepresentation verksamma inom radio, TV och i pressen. Vi har politiska partier i vår Riksdag som gärna ställde upp och visade sitt stöd för ”de socialistiska staterna ” offentligt. Värst utan konkurrens har vänsterpartiet under sina tidigare namn varit. Men också inom socialdemokratin fanns många som gärna visade sig solidariska inte minst med Östtyskland.
Inte minst Vänskapsföreningen Sverige-DDR stod som en tydlig symbol för gillandet av kommunism enligt östtysk modell drog till sig många aktiva socialdemokrater. Av föreningens tre ordförande, från start till slut, var minst två socialdemokrater. Arnold Ljungdahl 1956-1968 och Stellan Arvidsson 1969-1987. Föreningens siste ordförande biskopen Lars Carlzons eventuella socialdemokratiska sympatier känner jag inte till. I ärlighetens namn ska sägas att där också fanns då, och finns idag, socialdemokrater synnerligen kritiska till de gamla diktaturerna i öst.
MEN PROBLEMET stannar ju inte vid vilka som stod på Stasis lönelistor. Det finns ju andra sätt att tjäna och gå en diktaturs ärenden. Inte minst inom journalistyrket har vi sett exempel på detta – också när det gäller den gamla östtyska diktaturen. För inte så många år sedan hade vi en redaktör för Svenska Journalistförbundets facktidning Journalisten som tidigare varit anställd på den östtyska regimens propagandaradio Radio Berlin International och arbetat på dess svenskspråkiga redaktion. Alltså frivillig i diktaturens tjänst. Naivt, okunnigt eller medvetet? Jag vet inte. Men oavsett värt klander.
Skälen att gå i främmande makts tjänst kan variera. Det kan också den politiska hemvisten göra. Även om de ideologiska motiven säkert är övervägande kan vi nog hitta de som också av mer materiella skäl låtit sig enrolleras.
Spontant låter det ju som ett mycket bra och minst sagt rimligt önskemål från riksdagsledamoten Bodström. Men ett problem som direkt dyker upp är att en kommission, som den föreslagna, också skulle kunna sopa under mattan de uppgifter som den hittar om de skulle visa sig vara allt för känsliga. Om allt för många namn som är både kända och politiskt närstående skulle finnas med på denna skammens lista. Allt för mycket har sopats undan och gömts undan i våra svenska arkiv. Att lyfta fram och hänga ut landsförrädarna som jobbade för Stasi vore ett tecken på tillfrisknande som jag skulle välkomna av hela mitt hjärta. Men vem är lämplig göra bedömningen?
Nu är det inte bara Thomas Bodström som är intresserad av Stasiarkiven. Hans Wallmark (m) och Carl B Hamilton (fp) har för inte så länge sedan krävt offentliggörande. Själv gjorde jag det för några år sedan bland annat i en artikel på Politikerbloggen i augusti 2007.
Intresset i Sverige har varit anmärkningsvärt litet för att plocka fram uppgifterna och offentliggöra dem. Kanske inte särskilt märkligt med den historia vi har i vårt land med vänsterelement av alla de schatteringar i klar överrepresentation verksamma inom radio, TV och i pressen. Vi har politiska partier i vår Riksdag som gärna ställde upp och visade sitt stöd för ”de socialistiska staterna ” offentligt. Värst utan konkurrens har vänsterpartiet under sina tidigare namn varit. Men också inom socialdemokratin fanns många som gärna visade sig solidariska inte minst med Östtyskland.
Inte minst Vänskapsföreningen Sverige-DDR stod som en tydlig symbol för gillandet av kommunism enligt östtysk modell drog till sig många aktiva socialdemokrater. Av föreningens tre ordförande, från start till slut, var minst två socialdemokrater. Arnold Ljungdahl 1956-1968 och Stellan Arvidsson 1969-1987. Föreningens siste ordförande biskopen Lars Carlzons eventuella socialdemokratiska sympatier känner jag inte till. I ärlighetens namn ska sägas att där också fanns då, och finns idag, socialdemokrater synnerligen kritiska till de gamla diktaturerna i öst.
MEN PROBLEMET stannar ju inte vid vilka som stod på Stasis lönelistor. Det finns ju andra sätt att tjäna och gå en diktaturs ärenden. Inte minst inom journalistyrket har vi sett exempel på detta – också när det gäller den gamla östtyska diktaturen. För inte så många år sedan hade vi en redaktör för Svenska Journalistförbundets facktidning Journalisten som tidigare varit anställd på den östtyska regimens propagandaradio Radio Berlin International och arbetat på dess svenskspråkiga redaktion. Alltså frivillig i diktaturens tjänst. Naivt, okunnigt eller medvetet? Jag vet inte. Men oavsett värt klander.
Skälen att gå i främmande makts tjänst kan variera. Det kan också den politiska hemvisten göra. Även om de ideologiska motiven säkert är övervägande kan vi nog hitta de som också av mer materiella skäl låtit sig enrolleras.
söndag 21 februari 2010
Risk för ökad toppstyrning efter avslöjat provvalsfusk
MODERATA provvalsfusket i Stockholm stänker givetvis av sig på alla som håller på med politik. Att det inte står i stadgarna att man inte får köpa röster borde inte varit tillräckligt för dem som valde att ägan sig åt röstköp att göra det.
Stockholmsmoderaterna har reagerat med kraft. Men givetvis finns det ännu mycket som är osagt i denna historia. Jag tror inte det är en allt för avancerad uppfattning att tro att vissa av de ”skyldiga” klarat sig undan och att andra som fått stryka på foten rent objektivt inte borde ha behövt lämna sina platser till andra. Men det är och förblir spekulationer.
Jag har under alla mina år i moderaterna reagerat och protesterat mot de tendenser till toppstyrning som förekommer och som enligt min uppfattning - med ett 40-årigt medlemskap i bagaget - har ökat. Risken med turerna runt provvalet i Stockholm är att det krafter som vill ha ytterligare elitstyre tar det avslöjade fusket som en förevändning för att än mer minska medlemmarnas inflytande när det gäller hur listorna i de allmänna valen ska se ut. Många har redan plockat bort provvalen helt och hållet. Medlemmarnas inflytande ersätts av nomineringskommittéer och grupper tillsatta av de lokala partistyrelserna.
Vad vi behöver inom moderaterna och inom politiken i Sverige generellt är betydligt mer inslag av personval än vad som idag är fallet.
Den svenska lagstiftningen om demokrati och inflytande för medborgarna är bra. Synd bara att den inte fungerar lika bra i praktiken. Det största problemet med att demokratin ska fungera och att varje medborgare får möjlighet till det inflytande som alla på något sätt tror att vi har är de politiska partierna.
Våra politiska partier, över lag, är dinosaurier som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Istället för att fungera som en studsmatta in i demokratin har partierna blivit filter. Rekryteringsregler och intervjumallar till kommittéer och uttagningsgrupper likriktar ”valet” av våra politiska företrädare. Allt oftare tycks det glömmas bort att det är ett val som sak göras. Vi ska alltså välja våra företrädare – inte utse en statistisk genomsnittskandidat som fyller alla rekryteringskrav.
Sammansättningen av listorna har blivit ett hokus-pokus för att alla möjliga och omöjliga grupper ska tillfredställas och finnas representerade. Åter igen, här glömmer man att det är ett VAL som ska göras. Högsta möjliga demokrati är inte att vi har en folkrepresentation som är en spegelbild av befolkningssammansättningen. I så fall skulle intresset för att jobba med politik hos de förtroendevalda vara förkrossande lågt.
Och så en sak till i denna kollektivväldesdiktatur. Om jag vill syssla med politik som förtroendevald men inte vill var med i ett parti är det i praktiken en omöjlighet. Tala om demokratiskt underskott.
DALAI LAMA har besökt USA och fått träffa president Obama. Men efter de kinesiska påtryckningarna och kraven på att Obama inte skulle träffa Dalai Lama har Vita Huset gett vika och inte tagit emot Tibets statschef i exil i Ovala rummet vilket är det normala för besök på denna nivå. Istället tog Obama emot den tibetanske ledaren i kartrummet och påtalade den privata karaktären av besöket.
Stockholmsmoderaterna har reagerat med kraft. Men givetvis finns det ännu mycket som är osagt i denna historia. Jag tror inte det är en allt för avancerad uppfattning att tro att vissa av de ”skyldiga” klarat sig undan och att andra som fått stryka på foten rent objektivt inte borde ha behövt lämna sina platser till andra. Men det är och förblir spekulationer.
Jag har under alla mina år i moderaterna reagerat och protesterat mot de tendenser till toppstyrning som förekommer och som enligt min uppfattning - med ett 40-årigt medlemskap i bagaget - har ökat. Risken med turerna runt provvalet i Stockholm är att det krafter som vill ha ytterligare elitstyre tar det avslöjade fusket som en förevändning för att än mer minska medlemmarnas inflytande när det gäller hur listorna i de allmänna valen ska se ut. Många har redan plockat bort provvalen helt och hållet. Medlemmarnas inflytande ersätts av nomineringskommittéer och grupper tillsatta av de lokala partistyrelserna.
Vad vi behöver inom moderaterna och inom politiken i Sverige generellt är betydligt mer inslag av personval än vad som idag är fallet.
Den svenska lagstiftningen om demokrati och inflytande för medborgarna är bra. Synd bara att den inte fungerar lika bra i praktiken. Det största problemet med att demokratin ska fungera och att varje medborgare får möjlighet till det inflytande som alla på något sätt tror att vi har är de politiska partierna.
Våra politiska partier, över lag, är dinosaurier som för länge sedan passerat bäst-före-datum. Istället för att fungera som en studsmatta in i demokratin har partierna blivit filter. Rekryteringsregler och intervjumallar till kommittéer och uttagningsgrupper likriktar ”valet” av våra politiska företrädare. Allt oftare tycks det glömmas bort att det är ett val som sak göras. Vi ska alltså välja våra företrädare – inte utse en statistisk genomsnittskandidat som fyller alla rekryteringskrav.
Sammansättningen av listorna har blivit ett hokus-pokus för att alla möjliga och omöjliga grupper ska tillfredställas och finnas representerade. Åter igen, här glömmer man att det är ett VAL som ska göras. Högsta möjliga demokrati är inte att vi har en folkrepresentation som är en spegelbild av befolkningssammansättningen. I så fall skulle intresset för att jobba med politik hos de förtroendevalda vara förkrossande lågt.
Och så en sak till i denna kollektivväldesdiktatur. Om jag vill syssla med politik som förtroendevald men inte vill var med i ett parti är det i praktiken en omöjlighet. Tala om demokratiskt underskott.
DALAI LAMA har besökt USA och fått träffa president Obama. Men efter de kinesiska påtryckningarna och kraven på att Obama inte skulle träffa Dalai Lama har Vita Huset gett vika och inte tagit emot Tibets statschef i exil i Ovala rummet vilket är det normala för besök på denna nivå. Istället tog Obama emot den tibetanske ledaren i kartrummet och påtalade den privata karaktären av besöket.
lördag 20 februari 2010
ROLF K NILSSON 2010-02-20
JUST NU FINNS det oroande mycket att skriva om. Vad jag än väljer så känns det som jag missat något. Egentligen skulle jag vilja skriva om Carl Bildt och den utrikespolitiska deklaration han presenterade för Sveriges Riksdag i onsdags. Men så har vi då moderaternas valfusk i Stockholm som jag skulle kunna ägna min kolumn åt. Där finns också muslimen som vägrade ta sin presumtive chef i handen därför att chefen var kvinna. Den ratade kvinnan vägrade ge mannen en praktikplats vilket jag tycker var ett rimligt beslut efter beteendet. Men det tyckte inte mannen och uppenbarligen inte domstolen heller. Han fick ett skadestånd på 60 000 kronor. Horribelt! Vilket beteende som helst tolereras i det här landet så länge det inte är en kristen utövare som står för det.
Jag tror att det trots allt det blir Carl Bildts utrikespolitiska deklaration i Riksdagen. I andra sammanhang har jag förklarat att jag tycker att det i stora delar var en bra deklaration. Förvisso förutsägbar – men det var ju i sak också bra. Man ska inte gå i spänning och vänta på vilka åsikter en borgerlig regering har eller ska driva. Det ska finnas en trygghet i den borgerliga utrikespolitiken som helt naturligt måste skilja sig radikalt från den socialistiska. Där fanns några punkter i deklarationen som jag blev förvånad över. Andra förvånade inte, men retade ändå. Och så saknades det texter som borde funnits med. Att avfärda Ryssland på fyra rader är näst intill anmärkningsvärt – höll jag på att skriva. Jag ändrar mig. Det är inte ”näst intill”, det är anmärkningsvärt. För att inte säga klandervärt.
Sverige är den Östersjönation som har längst kust längs Östersjön. Vi har som granne på andra sidan Östersjön ett land som utvecklas i en allt mer i auktoritär riktning. Yttrandefriheten beskärs allt, journalister som dör eller försvinner har blivit allt för vanligt förekommande. De politiska grupperingar som ställer sig kritiska till Putinregimen får allt svårare att arbeta. Hot om militära maktmedel är inte ovanligt i den ryska utrikespolitiken. För inte alls länge sedan var Ryssland i krig med Georgien. Efter ett antal militärövningar som gjorde halt vid den georgiska gränsen gick man till slut över. De två utbrytarepublikerna som blev resultatet av kriget är nu helt i händerna på Ryssland. Åtminstone en av dem planerar nu för att ta emot kärnvapenbestyckade ryska robotar. Men endast fyra rader i utrikesdeklarationen…
Efter mycket vånda, övertalningar och kreativa lösningar har Nord Stream (Gazprom = Ryska staten) fått sitt tillstånd att dra en gasledning från Viborg till Greifswald. I höstas höll Ryssland ett antal militärövningar i Östersjön. En av dem gick ut på att skydda och försvara gasledningen. Ryssland har aldrig gjort någon hemlighet av att man ser nya uppgifter för den ryska marinen om/när gasledningen blir verklighet. Och att med denna nya uppgift ska Östersjöflottan få de tillskott som behövs för att klara de nya uppdragen. Utökning och modernisering står på listan. Med den ryska satsningen på gasledningen får vi en ökad militär närvaro i Östersjön. Risken för militära incidenter ökar drastiskt.
Många gånger förra året kunde vi läsa om hur ryskt militärflyg kränkte luftrummet över Norge, Finland och Island. Om hur man i Norge förstärker den militära närvaron i de norra delarna av landet. Men endast fyra rader i regeringens utrikesdeklaration…
(De fyra raderna i utrikesdeklarationen lyder: "Sverige välkomnar den ryske presidentens uttalanden om vikten av en fungerande rättsstat och en omfattande modernisering av det ryska samhället. Vi hoppas att det snart ska vara möjligt att välkomna även Ryssland som medlem i WTO.")
Jag tror att det trots allt det blir Carl Bildts utrikespolitiska deklaration i Riksdagen. I andra sammanhang har jag förklarat att jag tycker att det i stora delar var en bra deklaration. Förvisso förutsägbar – men det var ju i sak också bra. Man ska inte gå i spänning och vänta på vilka åsikter en borgerlig regering har eller ska driva. Det ska finnas en trygghet i den borgerliga utrikespolitiken som helt naturligt måste skilja sig radikalt från den socialistiska. Där fanns några punkter i deklarationen som jag blev förvånad över. Andra förvånade inte, men retade ändå. Och så saknades det texter som borde funnits med. Att avfärda Ryssland på fyra rader är näst intill anmärkningsvärt – höll jag på att skriva. Jag ändrar mig. Det är inte ”näst intill”, det är anmärkningsvärt. För att inte säga klandervärt.
Sverige är den Östersjönation som har längst kust längs Östersjön. Vi har som granne på andra sidan Östersjön ett land som utvecklas i en allt mer i auktoritär riktning. Yttrandefriheten beskärs allt, journalister som dör eller försvinner har blivit allt för vanligt förekommande. De politiska grupperingar som ställer sig kritiska till Putinregimen får allt svårare att arbeta. Hot om militära maktmedel är inte ovanligt i den ryska utrikespolitiken. För inte alls länge sedan var Ryssland i krig med Georgien. Efter ett antal militärövningar som gjorde halt vid den georgiska gränsen gick man till slut över. De två utbrytarepublikerna som blev resultatet av kriget är nu helt i händerna på Ryssland. Åtminstone en av dem planerar nu för att ta emot kärnvapenbestyckade ryska robotar. Men endast fyra rader i utrikesdeklarationen…
Efter mycket vånda, övertalningar och kreativa lösningar har Nord Stream (Gazprom = Ryska staten) fått sitt tillstånd att dra en gasledning från Viborg till Greifswald. I höstas höll Ryssland ett antal militärövningar i Östersjön. En av dem gick ut på att skydda och försvara gasledningen. Ryssland har aldrig gjort någon hemlighet av att man ser nya uppgifter för den ryska marinen om/när gasledningen blir verklighet. Och att med denna nya uppgift ska Östersjöflottan få de tillskott som behövs för att klara de nya uppdragen. Utökning och modernisering står på listan. Med den ryska satsningen på gasledningen får vi en ökad militär närvaro i Östersjön. Risken för militära incidenter ökar drastiskt.
Många gånger förra året kunde vi läsa om hur ryskt militärflyg kränkte luftrummet över Norge, Finland och Island. Om hur man i Norge förstärker den militära närvaron i de norra delarna av landet. Men endast fyra rader i regeringens utrikesdeklaration…
(De fyra raderna i utrikesdeklarationen lyder: "Sverige välkomnar den ryske presidentens uttalanden om vikten av en fungerande rättsstat och en omfattande modernisering av det ryska samhället. Vi hoppas att det snart ska vara möjligt att välkomna även Ryssland som medlem i WTO.")
Nu blir det mail-kolumner...
Efter att ha fått lite fason på mina andra två bloggar har turen nu kommit till kolumnistbloggen. Under innevarande helg ska jag lägga in min första mail-kolumn på denna blogg som blir densamma kolumn som jag skickar till ett antal mottagare enligt sändlista. Är där någon som ärintresserad av att få kolumnen via mail så går det bra att skicka adressen så kommer den.
/ROLF K NILSSON
/ROLF K NILSSON
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
