Varför åtnjuter KGB-informatören Jan Guillou samhällelig respekt?

DEN SENASTE tidens nyhetsflöde har till stor del handlat om mordhoten mot konstnären Lars Vilks med anledning av hans tecknade rondellhund med en speciell hälsning till profeten Mohammed.
Det har sänts många märkliga program i radio och TV där yttrandefriheten har diskuterats med anledning av Vilks teckning och reaktionerna på densamma i muslimska kretsar runt om i världen.
Jag tvekar inte en sekund när jag säger att Lars Vilks ska få rita vilka hundar han vill, döpa dem till vad han vill och ha vilken uppfattning han så önskar. Yttrandefriheten är inte, och får inte, vara förhandlingsbar. Det låter enkelt, och egentligen är det också ganska enkelt. Vad som komplicerar är alla de i debatten som säger sig vara för yttrandefriheten, och sedan börjar tala om undantag. En sådan person, tyvärr bland allt för många, är Jan Guillou. Jag återkommer till detta.

MAN KAN TYCKA vad man vill om Vilks konst och det konstnärskap han utövar. Jag är själv ingen beundrare av den konst jag sett Lars Vilks åstadkomma. Men det betyder ju inte att jag tycker att han ska begränsas i sitt konstnärskap eller i sin konstnärliga utövning så länge han inte bryter mot några demokratiska lagar. Redan när Vilks kom med sin rondellhund tyckte jag att det var som om han i allra sista stund hakade på vågorna efter publiceringen av Muhammedbilderna i Jyllands-Posten. Det kändes inte nytt, inte fräscht och i ärlighetens namn inte speciellt provocerande eller genialt heller. Men det hindrade inte att det demonstrerades såväl i Sverige som i den muslimska världen och att ett mord av konstnären planerades. Ett mord som tack och lov kunde förhindras – denna gång.
I SVT:s Agenda i söndagskväll hade man tussat ihop Lars Vilks med mannen som satte ett ansikte på den okände KGB-informatören – författaren journalisten och posören Jan Guillou.
Jan Guillou med sitt förflutna som KGB- informatör (något han inte tar avstånd ifrån eller ångrar, endast förringar och försöker minimalisera) är ingen lämplig person att diskutera yttrandefrihet. Han är ingen lämplig person att överhuvudtaget att ha med i samhällsdebatten och erkänna honom samhällelig respekt visar den beklagliga tolerans som råder i Sverige för röda diktaturer och irrläror. Jan Guillou borde vara så fylld av skam för vad han gjort att han inte skulle uppträda offentligt förrän han bett svenska folket om ursäkt.

JAN GUILLOU säger sig vara för yttrandefrihet. Men han tillhör dem som sedan gör undantag från detta. Så handlar det enligt Jan Guillou och andra inte om yttrandefrihet när Lars Vilks ritar en hund och kopplar ihop den med islam. Det här är något helt annat, enligt honom. Lars Vilks är ingen debattör vilket väl avslöjades i Agenda. Guillou var i sitt esse och kunde vältaligt föredra sina aparta åsikter. Vilks lyckades dock få in några fullträffar – även om han inte lyckades rubba Guillous övertygelse om sin egen förträfflighet.
Att ha med Guillou i debattprogram, att låta honom vara prisutdelare med mera är ett hån mot alla i det här landet. Han är inte ångerfull, han har inte bett om ursäkt för sitt samarbete med diktaturens hantlangare. Om han haft sympatier åt det bruna hållet? Om han hade samarbetet med Gestapo under nazi-tiden i Tyskland? Ja, då hade han troligen knappt fått åka tåg tillsammans med andra. Men nu är det inte Diktatur Brun som han samarbetat med, nu är det Diktatur Röd. Och detta är väldigt avslöjande för den styrande samhällsuppfattning som råder i Sverige. Vi accepterar röda diktaturer, vi tillåter till och med människor att stoltsera med sina nära och varma kontakter med diktaturens företrädare.

Jan Guillou är en spännande mediefigur. Men i och med avslöjandet om hans KGB-kontakter förlorade han i trovärdighet. Det var inte han själv som avslöjade sina dolda förbindelser och om de inte avslöjats hade han förmodligen inte sagt något. Ruvar denne man möjligen på fler hemligheter som ytterligare skulle rubba på förtroendet för honom som sanningssökande grävande journalist?