Det har blåst upp till storm kring den svenska försvarspolitiken. Enligt min uppfattning, helt i onödan och till stor del beroende på medias överdrivna förtjusning i konflikter. Det hela började i torsdags, eller kanske redan på onsdagskvällen då de första uppgifterna lämpligt nog läckte ut om vad folkpartiets försvarspolitiska utspel skulle dagen därpå skulle handla om. Ganska snart kunde vi läsa om ”sprickan i alliansen”. Jag ser ingen spricka, inte så länge alliansen kommer med eniga förslag och röstar igenom dessa. Sedan måste det få finnas olika uppfattningar. Men inom försvarspolitiken är det inte lätt. En annan uppfattning, eller tolkning än den rådande politiken får direkt en beskrivning som ”spricka” eller ”kris”. Medias allt för snabba konstateranden och slutsatser i katastrofrubriker gör att debatten hämmas. Den som är lojal med regeringen vill inte bli uthängd som sprickbildare eller usel överlöpare bara för att han eller hon i enskilda frågor har en annan uppfattning. Uppfattningar som inte har ett dugg med lojaliteten till den sittande regeringen att göra.
Vad är det då som har hänt och vad är det som upprör så till den milda grad? Inte speciellt mycket – egentligen.
Självklarheter
Jag håller helt med Marie Söderberg som i Expressen förvånar sig över de starka reaktionerna eftersom Jan Björklund endast kom med självklarheter i den presenterade idéskissen. Utgångspunkten var situationen i Ryssland, den pågående upprustningen där och ambitionen hos ledarna i Kreml att ge landet den stormaktsposition Sovjetunionen en gång hade. Vad som ytterligare upprört känslorna på den borgerliga sidan är att på onsdagen den 20 maj så debatterades och klubbades i Riksdagen personalförsörjningen för det svenska försvaret. Ett stort, historiskt ¬och, i det läge vi befinner oss, ett helt riktigt beslut. Att dagen därpå komma med ett utspel om hur den svenska försvarspolitiken ska utformas framgent kan kanske uppfattas som att man vill göra ner, och i värsta fall tar avstånd från det beslut som precis fattats i Riksdagen. Jag ser det inte så. Snarare som ett sätt att lyfta tankar runt försvaret när det låg aktuellt i tiden.
Givetvis är det ett inslag i valdebatten. Folkpartiet vill ta de försvarsvänliga väljarna från moderaterna. Något man redan till viss del gjort. Och nu gäller det att ytterligare knyta dem till folkpartiet. Med den enkla skiss som Jan Björklund presenterade på Armémusem i samband med Folkpartiets och ”Folk-och-Försvars” seminarium i torsdags så ser möjligheterna goda ut för en sådan taktik..
Använd befintlig materiel
Vad innebär då folkpartiets skiss? Jo, i stort att vi ska använda den utrustning som finns i landet. Vi ska ha våra 100 JAS-plan vi ska använda de cirka 290 stridsvagnar och närmare 500 pansarfordon som finns. Dessa ska organiseras i fem mekaniserade brigader. Det övergripande skälet är att vi inte lever i den säkraste av världar, att vi har en granne i öster som upprustar, som visat sig beredd att använda militär styrka för att genomdriva sina politiska mål.
Vad Jan Björklund och folkpartiet gjort är två saker som inte anses var politiskt korrekta. Det är att ta upp förhållandena i Ryssland och tala klartext om dessa., och det är att föreslå försvarsåtgärder som inte ryms inom den idag fastslagna försvarsbudgeten.
Men nu är det ju inte bara Jan Björlund och folkpartiet som har denna uppfattning. Vi är faktiskt ganska många som höjer ett antal varnande fingrar för vad som kan hända i Östersjöområdet med den upprustning som pågår i Ryssland idag, med Gazproms gasledning och med den allt mer auktoritära regimen i landet parad med en inrikessituation där problemen blir allt större. Ryssland skulle långt ifrån vara det första land som skapar en utrikespolitisk situation för att överbygga inrikes problem.
Måste diskuteras
Den svenska försvarspolitiken måste diskuteras – också utanför Sälen – och olika uppfattningar måste få finnas. Det finns idag en mycket effektiv blockerare för svensk försvarspolitiks debatt som i sin form gör att alla åsikter som inte formas här är förpassade till en existens utan möjlighet till inflytande. Och då tänker jag på den så kallade försvarsberedningen. En kommitté med en representant för varje riksdagsparti. All respekt för ledamöterna, men formen är förstoppande.
Sju ledamöter med skiftande partiförankring kommer överens om en omvärldsanalys, om hur de hot och risker man enats om ska kunna bemötas. Arbetet är intensivt och gruppen blir en enhet som reser världen kring, umgås intensivt och blir riktigt tighta. Gruppen, beredningen, får mer information och mer experthjälp än andra involverade i försvarspolitiken, försvarsutskottet inräknat, och utgör överklass med speciella privilegier.
Försvarsberedningens resultat går till regeringen som sedan till anmärkningsvärt stor del använder underlaget för en försvarspolitisk proposition. Beredningens förslag har inte diskuterat i försvarsutskottet, inte i Riksdagen och inte i riksdagsgrupperna. Förvisso är det inte riksdagen som lägger förslagen – men lite input från de folkvalda hade inte varit fel. Det hade istället varit mycket, mycket rätt.
Lägg ner försvarsberedningen och gör om det till ett nationellt säkerhetsråd utan aktiva politiker. Ett säkerhetsråd som har till uppgift att kontinuerligt stå för omvärldsanalys och föreslå lämpliga åtgärder och beslut.
Återbeväpna Gotland
Jag kan inte avstå från att kommentera folkpartiets förslag att Gotland ska återmilitariseras genom att P18 återuppstår på ön. Att vi ska ha fast stationerad militär på ön har jag förespråkat länge. Så där är jag väldigt glad för att folkpartiet anammat mina tankar. Däremot är jag mer tveksam till om det rätta är en återgång till det gamla. Är det ett stridsvagns-regemente vi behöver, eller är det kanske marina enheter som borde få sin hemmabas på Gotland? Tänker gasledning där. Men det överlämnar jag med varm hand åt försvarsmakten att komma fram till.
söndag 23 maj 2010
tisdag 4 maj 2010
Protestera mot Kina eller Eritrea?
Att stå ensam i en protest är aldrig speciellt roligt. Att protestera tillsammans med många andra är betydlig mer bekvämt och det känns inte speciellt farligt eller riskabelt. I vintras blev jag upprings av Expressen och tillfrågad vad jag gjort för Dawiit Isaak. Jag svarade sanningsenligt att jag nog inte gjort tillräckligt mycket. Att jag hade kunnat göra mer. (I skrivande stund, även om det är några månader senare, har ännu inte mitt svar blivit publicerat) Men jag förklarade samtidigt att jag var lite skeptisk till hela kampanjen. Det finns inget märkbart politiskt motstånd i att protestera mot regimen i Eritrea. Man riskerar inte att bli betraktad som udda eller politiskt avvikande om man protesterar mot att en man sitter fängslad i Eritrea under omänskliga förhållanden.
Jag försökte förklara detta och samtidigt vara mycket tydlig med att jag tycker det är helt rätt att kräva Isaks frigivande och att det är bra att det förs en kampanj för honom. Samtidigt som jag fick frågan pågick det rättegångar i Kina mot ett antal tibetaner som krävt större självständighet för Tibet och som förklarat sitt stöd för Dalai lama. Ett flertal av de åtalade dömdes till döden och avrättades. Bland dessa en kvinna i 20-års åldern. Var fanns protesterna då?
Bekväm protest
De som vill missförstå mig gör det säkert nu också. Men jag ska vara så tydlig som möjligt. Jag tycker behandlingen av Dawit Issak är ett övergrepp som ingen människa borde riskera att utsättas för. Det är bra att det protesteras och att ögonen riktas mot dem som satt Dawit Isaak i fängelse och vägrar släppa honom. Och för Dawit Isaaks skulle hoppas jag att protesterna snart ger resultat så att han kan återförenas med sin familj i Sverige.
Men – riskerna för oss här i Sverige att protestera mot fängslandet är enkelt, smärtfritt och politiskt helt korrekt. Det är en protesthandling som är självklar, som ytterst få förvånas över och som inte strider mot något partis grundsyn. Inte heller stör den några svenska ekonomisk intressen, varken statliga eller privata.
För att för några rader återgå till Dawit Isaak så försvårar onekligen det förhållande att han har dubbelt medborgarskap. Hade han enbart varit svensk medborgare skulle protesterna kunna var både hårdare och möjligen tydligare. Från svensk sida kan vi inte acceptera att en av våra medborgare behandlas på detta vis. Men nu har han också eritreanskt medborgarskap. Vilket medborgarskap väger tyngst? Vad som är lagligt i Sverige och anses som en medborgerlig rättighet här kan ha en helt annan juridisk status i Eritrea. Vilken lagstiftning gäller? Dubbelt medborgarskap är en skvader och borde rimligen inte få tillåtas tillsammans med svenskt medborgarskap. Men, fortsätt protestera och gör vad som kan göras för att få mannen frigiven.
Ekonomiskt riskfritt
Det finns politiska protester och ställningstaganden som inte kan genomföras utan risk för allvarliga ekonomiska konsekvenser.
Mellan skål och vägg kan man få höra mer än en diplomat som hävdar att den svenska officiella oviljan att protestera mot Nord Streamprojektet är att man från rysk sida tydligt låtit förstå att officiellt svenskt missnöje skulle innebära konsekvenser för svenskägda företag i Ryssland.
För att återgå till fångarna i Tibet. Vi vet hur man från Kina ser på Tibet och hur tibetaner som vill utöva sin religion förföljs. Vi vet hur allt som kan tolkas som stöd för Dalai lama slås ner och hur hans anhängare fängslas. Utan större problem kan vi ta del av vittnesmål från tibetanska nunnor som vittnat om hur de av kinesiska soldater våldtagits, misshandlats och lämnats för att dö.
Att en stor svensk tidning varje dag ställer en fråga till en riksdagsledamot om vad han eller hon gjort för de politiska fångarna i Kina får vi nog vänta på. Likaså de stora protesterna från det officiella Sverige. Det kan störa handelsutbytet. Och i Kina finns nästan oräkneliga miljarder som väntar på sina ägare.
Sverige har sedan mycket länge en dubbel agenda när det gäller hur vi ska förhålla oss till icke-demokratiska regimer. Är länderna små, ofarliga och inte utgör en existerande eller potentiell marknad kan vi vara hårda och tuffa mot dem.
Världens största diktatur
Kina är världens största diktatur, en kommunistisk diktatur – ett land såväl socialister som borgerliga politiker svansar för. Resorna mellan Sverige och Kina är många. Är det inte den kinesiska marknaden som våra större företag vill åt så är det kommun- och regionpolitiker som vill att kinesiska företag ska investera i deras hemorter. Att handeln med Kina stärker diktaturen, gör de redan rika regeringsvänliga kinesiska företagarna ännu rikare, inkluderat det kommunistiska partiet, existerar inte ens som en fotnot när avtalen skrivs under med champagneskålar och ryggdunkningar. Då betyder bristen på mänskliga rättigheter, saknaden av yttrandefrihet och den kolonialpolitik som utövas i Tibet ingenting. När unga kvinnor i Tibet avrättas för att de kräver mänsklig värdighet och rätten att få ha en egen uppfattning kör inte våra stora tidningar några kampanjer, storföretagen hukar och blundar och även det borgerliga Sverige väljer att se åt ett annat håll. ”Vi handlar med Kina så kan vi påverka dem i rätt demokratisk riktning”. Ja, det stödet kände säkert det fyra tibetaner som avrättades i höstas för att ha protesterat mot det kinesiska styret.
För övrigt anser jag att Dawit Isaak omedelbart ska släppas fri.
(2010-05-04)
Jag försökte förklara detta och samtidigt vara mycket tydlig med att jag tycker det är helt rätt att kräva Isaks frigivande och att det är bra att det förs en kampanj för honom. Samtidigt som jag fick frågan pågick det rättegångar i Kina mot ett antal tibetaner som krävt större självständighet för Tibet och som förklarat sitt stöd för Dalai lama. Ett flertal av de åtalade dömdes till döden och avrättades. Bland dessa en kvinna i 20-års åldern. Var fanns protesterna då?
Bekväm protest
De som vill missförstå mig gör det säkert nu också. Men jag ska vara så tydlig som möjligt. Jag tycker behandlingen av Dawit Issak är ett övergrepp som ingen människa borde riskera att utsättas för. Det är bra att det protesteras och att ögonen riktas mot dem som satt Dawit Isaak i fängelse och vägrar släppa honom. Och för Dawit Isaaks skulle hoppas jag att protesterna snart ger resultat så att han kan återförenas med sin familj i Sverige.
Men – riskerna för oss här i Sverige att protestera mot fängslandet är enkelt, smärtfritt och politiskt helt korrekt. Det är en protesthandling som är självklar, som ytterst få förvånas över och som inte strider mot något partis grundsyn. Inte heller stör den några svenska ekonomisk intressen, varken statliga eller privata.
För att för några rader återgå till Dawit Isaak så försvårar onekligen det förhållande att han har dubbelt medborgarskap. Hade han enbart varit svensk medborgare skulle protesterna kunna var både hårdare och möjligen tydligare. Från svensk sida kan vi inte acceptera att en av våra medborgare behandlas på detta vis. Men nu har han också eritreanskt medborgarskap. Vilket medborgarskap väger tyngst? Vad som är lagligt i Sverige och anses som en medborgerlig rättighet här kan ha en helt annan juridisk status i Eritrea. Vilken lagstiftning gäller? Dubbelt medborgarskap är en skvader och borde rimligen inte få tillåtas tillsammans med svenskt medborgarskap. Men, fortsätt protestera och gör vad som kan göras för att få mannen frigiven.
Ekonomiskt riskfritt
Det finns politiska protester och ställningstaganden som inte kan genomföras utan risk för allvarliga ekonomiska konsekvenser.
Mellan skål och vägg kan man få höra mer än en diplomat som hävdar att den svenska officiella oviljan att protestera mot Nord Streamprojektet är att man från rysk sida tydligt låtit förstå att officiellt svenskt missnöje skulle innebära konsekvenser för svenskägda företag i Ryssland.
För att återgå till fångarna i Tibet. Vi vet hur man från Kina ser på Tibet och hur tibetaner som vill utöva sin religion förföljs. Vi vet hur allt som kan tolkas som stöd för Dalai lama slås ner och hur hans anhängare fängslas. Utan större problem kan vi ta del av vittnesmål från tibetanska nunnor som vittnat om hur de av kinesiska soldater våldtagits, misshandlats och lämnats för att dö.
Att en stor svensk tidning varje dag ställer en fråga till en riksdagsledamot om vad han eller hon gjort för de politiska fångarna i Kina får vi nog vänta på. Likaså de stora protesterna från det officiella Sverige. Det kan störa handelsutbytet. Och i Kina finns nästan oräkneliga miljarder som väntar på sina ägare.
Sverige har sedan mycket länge en dubbel agenda när det gäller hur vi ska förhålla oss till icke-demokratiska regimer. Är länderna små, ofarliga och inte utgör en existerande eller potentiell marknad kan vi vara hårda och tuffa mot dem.
Världens största diktatur
Kina är världens största diktatur, en kommunistisk diktatur – ett land såväl socialister som borgerliga politiker svansar för. Resorna mellan Sverige och Kina är många. Är det inte den kinesiska marknaden som våra större företag vill åt så är det kommun- och regionpolitiker som vill att kinesiska företag ska investera i deras hemorter. Att handeln med Kina stärker diktaturen, gör de redan rika regeringsvänliga kinesiska företagarna ännu rikare, inkluderat det kommunistiska partiet, existerar inte ens som en fotnot när avtalen skrivs under med champagneskålar och ryggdunkningar. Då betyder bristen på mänskliga rättigheter, saknaden av yttrandefrihet och den kolonialpolitik som utövas i Tibet ingenting. När unga kvinnor i Tibet avrättas för att de kräver mänsklig värdighet och rätten att få ha en egen uppfattning kör inte våra stora tidningar några kampanjer, storföretagen hukar och blundar och även det borgerliga Sverige väljer att se åt ett annat håll. ”Vi handlar med Kina så kan vi påverka dem i rätt demokratisk riktning”. Ja, det stödet kände säkert det fyra tibetaner som avrättades i höstas för att ha protesterat mot det kinesiska styret.
För övrigt anser jag att Dawit Isaak omedelbart ska släppas fri.
(2010-05-04)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
