Ett olyckligt riksdagsbeslut med olyckliga följder

DET HÄR BLIR väldigt mycket en diskussion med ”å ena sidan, å andra sidan”. Egentligen tycker man en sak, gör en annan men borde ha agerat på ett tredje sätt.
I torsdags röstade Riksdagen med en rösts övervikt för att uttala sig om att det Osmanska riket gjort sig skyldigt till folkmord på bland andra armenier 1915-1916. Två folkpartister, en kd och en politisk vilde, tidigare moderat, röstade med oppositionen. Rent känslomässigt och i sak har jag inget emot resultatet. Jag är helt övertygad att det handlade om folkmord.
Men det handlar ju inte bara om ett folkmord begått av Turkiets föregångare – det Osmanska Riket. Bakom finns också Sveriges och EU:s förhållande till Turkiet. Och här håller jag inte med vad som hävdas vara en majoritetsuppfattning i mitt parti. Jag vill inte ha Turkiet som medlem i EU. Gärna samarbete och samarbetsavtal – men inte medlemskap. Jag tror inte på ett EU som blir hur stort som helst.
EU har naturliga medlemmar och det är länderna i Europa. För mig är inte Turkiet ett europeiskt land. Betydligt angelägnare är att få med Norge, Island och Schweiz än Turkiet.

Men den övergripande frågan är om historiska ”sanningar” hör hemma i Riksdagen? Jag tycker inte det. Det här kan bli ett svårhanterligt prejudikat för en mängd märkliga framtida beslut och kontrabeslut. När kommer motionen om att staten Israel inte bör ha rätt existera? Med en sammansättning i Riskdagen som idag där en stor majoritet av ledamöterna är övertygade demokrater är riskerna kanske inte så stora för riktigt obehagliga beslut och uttalanden. Men vi vet inte hur de ser ut i framtiden.
Det är inte upp till oss som politiker att slå fast vad som är en historisk sanning, det är en alltför stor och viktig uppgift för att avgöras politiskt.
Mycket intressant i sammanhanget är också hur Turkiet agerar och hur de nationalistiska krafterna i landet uttrycker sig mot länder som inte delar den turkiska uppfattningen. Det talar knappast för större förståelse eller varför man ska vara positiv till ett turkiskt EU-medlemskap.

VAD SOM UPPRÖR MIG kanske än mer är regeringens inställning till det fattade beslutet i Riksdagen - att inte fästa någon notis till det. Även om jag tycker att beslutet, av principiella skäl, var fel så kan jag inte tycka det är vare sig lämpligt eller rätt att regeringen, eller enskilda regeringsledamöter, förklarar att Riksdagens uttalande saknar betydelse. Det uttrycker ett förakt för Riksdagen som institution och för oss som är folkvalda. Regeringen ÄR underställd Riksdagen. Något som i dagsläget förvisso mest är en ceremoniell sanning. Detta samtidigt som partimakten i Riksdagen är näst intill total och partiernas toppstyrning blir allt tydligare och omaskerad.

För demokratins skull måste mixningen av parti-organisationernas och deras maktstrukturer med riksdagsgrupperna och deras organisationer få ett stopp. Partiorganisationerna har en roll att spela, riksdagsgrupperna en annan. Det är hög tid att renodla och slå fast vem som ska göra vad. Och för demokratins skull måste Riksdagens överhöghet bli en realitet – inte en ceremoniell prydnad.