Solidariteten med det egna partiet har en gräns

NYA ANKLAGELSER mot moderaterna i Stockholms län om valfusk i samband med provval. Denna gång är det provvalet 2002 som inte ska ha gått riktigt just till enligt några avhoppade nu före detta moderater som sökt lyckan hos folkpartiet.
I lördags, ringde en journalist från Dagens Nyheter upp mig och frågade vad jag tyckte. Jag svarade på hans frågor och vad jag kom fram till var att jag tyckte man skulle gå till botten med anklagelserna, annars kommer de alltid att finnas där. Att det var bra som Stockholmsmoderaterna gjorde förra gången - att låta någon extern göra kollen - så blir där inga beskyllningar om mörkläggning eller liknande. Jag förklarade också att detta var upp till stockholmarna att ordna med granskningen. Själv tyckte jag det var en ganska neutral och objektiv uppfattning jag förde fram. På söndagen ringde TV4: s nyheter och ville ha en kort kommentar i samma fråga. Jag upprepade i stort de svar som jag dagen innan gett till Dagens Nyheter.

NU TYCKER JAG ATT JAG var väldigt hovsam i dessa mina båda uttalanden. Anklagelser om valfusk är allvarligt och går inte att vifta bort vem som än kommer med dem. Givetvis måste man gå till botten med anklagelserna och se om det finns något i dem. Det är viktigt att föra bort dessa påståenden från valrörelsen genom att en gång för alla bevisa att de är felaktiga.
Skulle anklagelserna inte vara felaktiga, vilket jag utgår från att de är, då måste det givetvis få sina konsekvenser. Men att lägga en stor tystnad över allt vinner ingen på. Inte moderaterna och framför allt inte demokratin. Dessutom göder man rykten och konspirationsteorier på det mest effektiva sättet.
Men mina korta uttalanden i DN och TV 4 har inte gått obemärkt förbi. Fick ett mycket upprört mail från en toppolitiker i en kommun i Stockholms län som var – urförbannad – på mig för det jag sagt. Tystnaden borde lägra sig. Inga kommentarer. Inga åsikter. Ingenting. Men så fungerar det inte i min demokrati.

Tyvärr ser vi inom svensk politik, alla partier, en tendens till att politiker inte vill ha med journalister att göra. Inte svara på frågor, inte vara tillgängliga och ständigt se journalistiken som politikens fiende. Detta är olyckligt. Politiker är en del av vår svenska demokrati. En oberoende granskande nyhetsmedia är en annan. Det hade inte skadat med lite större respekt och ett erkännande , från båda håll, för varandras uppgifter och vikten av dem - för demokratin.

ALLT FLER POLITIKER blir uppretade och ser det som personlig förföljelse eller förolämpning om media tar upp oklarheter och oegentligheter. Media uppfattas som den stora fienden och myten att journalister lever för att göra livet till ett helvete för alla politiker odlas intensivt inom vissa kretsar. Visst finns det värdelösa, odugliga, hämndlystna och karriärsugna journalister som offrar alla principer för att ta sig fram och stå i rampljuset. Men precis likadana avarter hittar vi inom politiken. Media, tidningar, hungriga journalister behövs för att granska makten. Det slutar sällan lyckligt när makten granskar sig själv. Lika mycket vi som politiker jublar när media granskar och avslöjar våra politiska motståndare, lika mycket förbannar och förfasar vi oss när det är vi själva eller oss närstående som ”drabbas”. Detta är dubbelmoral. Men det är mänskligt.

Jag har många gånger har varit urförbannad på mitt parti. Jag har protesterat, jag har kämpat och jag har ofta blivit besviken på stämmobeslut, på – enligt min uppfattning – dumma uttalanden från partiledning och högt anställda tjänstemän. Och för detta har jag fått kritik. Tig! Acceptera! Ställ in dig i ledet! Jag vägrar, jag vill inte bli del i en tystnadens hegemoni. Säkert har jag någon gång överreagerat, men i sak står jag fast vid mina reaktioner. Men trots min kritik har jag nu i 40 år betalat min medlemsavgift, eftersom jag tror att moderaterna sammantaget har den bästa politiken för Sverige.