Försvar inför framtiden

Säkert med stor klokskap, som jag inte begriper, har den moderata partiledningen gjort försvarsminister Sten Tolgfors till partiets försvarspolitiske talesperson. Detta har på ett mycket effektivt sätt hämmat den försvarspolitiska debatten inom moderaterna. Givetvis kan inte en alliansminister driva en rent moderat försvarspolitik, och så har inte heller varit fallet. Han har, precis som en mycket lojal moderat riksdagsgrupp, ställt upp på allianspolitiken på bekostnad av vad som skulle kunna vara en rent moderat försvarspolitik.
Sten Tolgfors har i sin roll som minister varit bakbunden. Den dubbla rollen har varit omöjlig. Övriga allianspartier har inte tvekat att driva egna frågor i större eller mindre antal när det gäller försvaret. Genom denna snedfördelning har det inför media och allmänhet framstått som folkpartiets Allan Widman har varit en ensam ropande röst för ett starkare försvar. Det är inte med verkligheten överensstämmande.
I fyra år har jag tillsammans med mina moderata partikamrater arbetat med svensk försvarspolitik i försvarsutskottet. Det har varit en lärorik tid. Mycket som vi gjort är jag ärligt stolt över. Andra saker kanske lite mindre stolt och i vissa fall har vi inte alls nått så långt eller fått de resultat som jag önskat och hoppats på.

”Blåa tankar om framtidens försvar”
För att sammanfatta dessa fyra år som försvarspolitiker har vi i den moderata försvarskommittén, som vid mandatperiodens slut tillsammans har över 40 års försvarspolitisk erfarenhet, arbetat fram en rapport med namnet ”Blåa tankar om framtidens försvar”. ”Vi” utgör alltså den moderata försvarskommittén. Inte alliansens eller regeringens utan moderaternas förvarskommitté.
Det betyder att våra åsikter inte alltid stämmer överens med vare sig de övriga allianspartierna eller med regeringen. Men så är det i en demokrati. Alla har inte samma uppfattning och i många frågor är det kompromisserna som fått bli det slutliga resultatet.
Som det ojämförbart största partiet i alliansen har moderaterna haft ett det största ansvaret för att alliansen ska hänga ihop. Men frågan är om vi också skulle tagit på oss det största ansvaret för att släppa ifrån oss så mycket av den egna politiken för att uppnå enighet? Inte minst när det gäller försvarsfrågorna.
Jag tycker att vi varit för kompromissvilliga om vi ser till vad vi hade med oss i det försvarspolitiska bagaget när förhandlingarna inleddes. Det har skett mycket inom det svenska försvaret under mandatperioden. Försvaret har genomgått en nödvändig reformering. Ekonomin har hårdgranskats. Det gäller att få valuta för varje skattekrona. Allt för många svarta hål har funnits, men förhoppningsvis är den tid nu förbi. Allt för mycket inom svensk försvarspolitik har historiskt handlat om regionpolitik. Det har varit sysselsättningsskäl som fått styra, inte försvars- eller säkerhetspolitiska. Tyvärr verkar socialdemokraterna inte acceptera detta synsätt utan fortsätter här, precis som på andra områden, i invanda hjulspår.

Värnplikt eller inte värnplikt?
Jag är helt för tanken att varje svensk ska ha en grundläggande militär utbildning för att vi i händelse av krig ska kunna försvar vårt land. En tanke jag delar med många. Men även om tanken är god och viljan finns så talar mycket för att vi inte kan fortsätta med att utbilda hela årskullar.
För det första så är det inte militärt försvarbart. Vi behöver inte dessa miljoner av soldater. Soldater är inte längre, tack och lov, billigt förbrukningsmateriel. Fast det bär mig emot att göra liknelsen så måste vi se varje soldat som värdefulla ekonomiska enheter som det finns all anledning att vara rädd om och inte slösa med.
Varje soldats utrustning och utbildning kostar mycket pengar. Ska våra soldater få det materiel och den personliga utrustning som motsvarar alla ställda säkerhetskrav skulle en verkligt allmän värnplikt för varje årskull bli ekonomiskt ohanterlig.
Jag tycker det beslut som riksdagen har klubbat med en frivillig utbildning och kontrakterade soldater är bra. Jag tycker att hemvärnets ökade ansvar och de nationella skyddsstyrkornas integration med övriga delar av förvarsmakten är både bra och riktigt. Däremot har jag en annan uppfattning när det gäller numerär och försvarets materiella storlek. Jag vill utbilda fler soldater varje år och jag vill till exempel ha en större flotta.
Med den ökande betydelsen, både militärt och ekonomsikt, av Östersjön har vi ett svenskt behov av fler enheter inom flottan. De ryska aktiviteterna och den ryska energipolitiken som används i ett kombinerat militärt politiskt syfte försvinner inte bara för att vi väljer att endast se på miljökonsekvenserna av den ryska gasledningen.

”Inga förbandsnedläggningar”
Den sittande regeringen har lovat att det inte ska läggas ner några förband under innevarande mandatperiod. Det är ett bra beslut som man hade hoppats att också militärledningen rättat sig efter. Men än en gång förekommer smygnedläggningar av förband där hela eller delar av verksamheter flyttas över till andra förband. Vi kan ta P7 i Skåne som exempel. Det enda kvarvarande militärförbandet i Skåne. Att det av militära, strategiska, geografiska och säkert lika många skäl till bör finnas kvar är en självklarhet. Men trots detta har avlövningen börjat så att när det blir dags för politiken att fatta ett nytt beslut står man inför ett fullbordat faktum. Detta är helt oacceptabelt!

Det finns all anledning att återkomma till svensk försvars- och säkerhetspolitik. Områden som jag tänker ägna extra intresse åt i framtiden, bland annat i dessa kolumner.