Efter 40 år – var det rätt?

DET VAR APRIL 1970 och jag tog det för mig så stora steget att som nybliven 14 -åring bli medlem i moderat skolungdom, MSU.
Att det blev moderaterna är inte konstigt. Förutom mina föräldrars normalborgerliga leverne så var det säkert händelserna i slutet av 1960-talet som formade mig till vart jag skulle gå politiskt.
Här sitter jag nu efter en veckas ”ledighet” från Riksdagen och stör mig på att jag inte gjort mycket av det som jag hade bestämt mig för att göra. Här sitter jag efter nästan på dagen exakt 40 år sedan jag blev medlem i moderaterna. Har jag hunnit med vad jag ville som moderat? Nej, inte på långa vägar. Men så har kanske inte heller moderaterna gått den raka och tydliga väg som jag som yster ungdomsförbundare hoppades på.

HUR SKRÄMMANDE det än kan låta har jag aldrig tvekat vid något val om vilket parti som skulle få min röst. I alla val där det funnits ett moderat alternativ har det blivit en moderat valsedel. Hur irriterad, besviken och uppgiven jag understundom varit när det gällt moderaterna så har det ändå inte funnits något alternativ. Även om jag vid röstningstillfället inte var bästa vän med vare sig idéerna eller företrädarna så var dessa ändå att föredra framför den övriga partiflorans alla möjligheter och erbjudanden.
En tanke som under senare tid smugit sig in i mina funderingar är hur mitt liv skulle gestaltat sig om jag den där dagen i april 1970 inte plockat upp ett flygblad med rubriken ”Stoppa inte huvudet i busken” från papperskorgen i korridoren på Elinebergsskolan i Helsingborg? Om jag inte valt att fylla i talongen och kryssa i rutan ”jag vill bli medlem”? Vad hade hänt då? Då bortser jag från möjligheten att jag senare i livet skulle fattat samma beslut och blivit medlem.
Det är givetvis omöjligt att veta och svårt att föreställa sig. Från det jag blev aktiv i ungdomsförbundet och började plugga för att bli journalist var livet moderat. Vänner, arbete, fritid. Ordförande i MSU och MUF i Helsingborg, satt med i distriktsstyrelsen, ombudsman först för MUF/MSU i Helsingborg och sedan för hela länet. När jag sedan gick från att vara objektiv nyhetsreporter till att bli subjektiv ledarskribent blev ledarna förvisso mina, men allt byggde ju på den moderatgrund jag stod på. Något annat hade nog inte varit tänkbart. Jag hade utan min moderata bakgrund säkerligen inte blivit chefredaktör på vare sig lilla Morgonposten i Göteborg eller på Gotlands Allehanda. Och visst har det med åren kommit till nya vänner. Men många är kvar sedan ungdomsförbundet. Vänner jag fick för 30-35 år sedan.

VAD HAR VARIT BÄST och vad har varit sämst? Svårt att säga. Bäste partiledare? Var och en hade sin tids utmaningar. Men för mig är ”partiledaren” alltid Gösta Bohman. Partisekreterare? Lite svårare. Lars Tobisson var av den gamla skolan. En man alla hade respekt för. Likaså Georg Danell. Per Unckel, Gunnar Hökmark och Johnny Magnusson lärde jag känna genom Ungdomsförbundet. Per Unckel som förbundsordförande, Gunnar Hökmark var ordförande när jag satt med i distriktsstyrelsen för MUF i M-län. Johnny Magnusson träffade jag första gången 1975 då han var fältombudsman för MUF och jag MSU-ordförande i Helsingborg. På 1990-talet var han VD för Morgonposten i Göteborg när jag var chefredaktör. De två senaste; Littorin och Schlingmann är juniorer i sammanhanget och har båda säkert sina fördelar. Men som 50+ förbehåller jag mig rätten att säga att jag tycker det var bättre förr.
Valsegern 1976 sitter fast i minnet som något oerhört som blev sant. Efter 44 år kunde en borgerlig regering ta över. Valsegern 1991 var oerhörd också den, en moderat statsminister. Valsegern 2006 betydde personligen mycket för mig eftersom jag lyckades ta mig in i Riksdagen.
Jag tror helhjärtat på den förnyelse av moderaterna som den nye partiledaren inledde. Den var behövlig. Men jag ställer mig skeptisk till att allt för mycket inte är förnyelse utan snarare förändring utan kontakt med det förflutna. Jag ställer mig skeptisk till den avideologisering som påbörjats inom partiet. En linje partisekreteraren gärna förespråkar och som jag tror i längden är mycket farlig. Jag ställer mig helt bakom arbetslinjen. Den är bra och det känns utmärkt att få ha bidragit till att det lönar sig att arbeta. Och sedan är det ingen större hemlighet att jag hoppats att försvaret skulle fått betydligt större utdelning under mandatperioden. Men vi är på rätt väg. Och alternativen hade inte varit bra alls.