En halt pudel från justitieministern

JUSTITIEMINISTERN Beatrice Ask gjorde torsdagen den 18 mars ett synnerligen märkligt uttalande om att skicka ut färgglada kuvert till misstänka sexköpare. Till sist kom det en pudel, uppenbarligen en halt sådan eftersom den inte gav sig till känna förrän den 24 mars. Tyvärr hann justitieministern att trassla till det ytterligare under tiden. Men den kom, och det är kanske huvudsaken.
Jag tycker nu inte Beatrice Ask ska avgå, däremot tycker jag att den så kallade pudeln, kom alldeles för sent. Uttalandena var dumma. Nu får vi vara dumma. Det är mänskligt. Men då finns det också en möjlighet att säga förlåt. Om det nu inte var meningen, om det var ett olycksfall i tankeverksamheten som kläddes i ord. Men om hon verkligen tycker det hon sa, ja, då är det inte alls bra. Inte alls. Men det var egentligen inte detta den här kolumnen skulle handla om. Däremot kan vi utgå från justitieministerns dumhet.

Jag har en bekant som blev ytterst irriterad på just Beatrice Asks uttalande och därför skrev till moderaterna för att protestera. Han fick svar och jag har fått detta uppläst för mig. Det var tyvärr inte ett svar som jag jag tycker det borde vara formulerat. Överslätande och bortförklarande. Är detta den reaktion som förväntas av partiet, dess medlemmar och företrädare när en minister, de facto gör bort sig? Inte enligt min uppfattning. Ett klart och tydligt avståndstagande hade varit betydligt rakare, hederligare och framförallt mer politiskt angenämnt. Som det är nu försvaras, förklaras dumheten för att den inte längre ska låta lika dum. I realiteten betyder detta att partiet har hamnat i en uppfattning som haft sin upprinnelse, som i det här fallet, i en idiotisk åsikt. Så här får det bara inte vara. Som tur var så tog i alla fall Fredrik Reinfeldt klart avstånd från sin justitieministers uttalande när han intervjuades i Sveriges Radios P1 i lördags.

PRECIS SOM ALLA ANDRA kan en minister göra bort sig. Men en minister har ett stort ansvar för sitt ansvarsområde. Ofta, och oftast är det rätt, kopplas ministerns uppfattning ihop med det parti han eller hon representerar. Det blir alltså partiets officiella politik, den politik partiet ska vinna väljarnas förtroende på. Då måste vi också kunna säga att ”det var fel, vi håller inte med”, när det blir fel

Är man en självständigt tänkande person kan man aldrig hålla med om allt som ett parti står för. Gör man det så har man valt den lätta vägen, att slippa tänka och överlåter detta åt andra. Jag tror inte någon vill bli representerad av sådana politiker.
Med det partissystem vi har i Sverige idag så i det närmaste uppmuntras upplsutningen kring dumheten i partilojalitetens namn. Den största politiska synd som finns är inte att göra dåligt ifrån sig, att säga helt fel saker, att snedda förbi de demokratiska rutinerna eller att svika vallöften. Det värsta man kan göra är att kritisera de egna partivännerna. Ju allvarligare är synden ju högre upp i den interna näringskedjan den kritiserade befinner sig. Sedan spelar det i princip ingen roll hur befogad kritiken än är.

VI MÅSTE FÅ ETT SLUT på det här. Partigemenskapen får inte bli en ”borg-gemenskap” (för den som kan sin Star Trek), det vill säga en mängd till synes självgående individer men med en kollektiv hjärna som gör att alla har samma uppfattning och regagerar på samma sätt. Avvikelser bestraffas och stöts ut ur gemenskapen. Det måste komma en ny andning in i det svenska partiväsendet. Vi måste som folkvalda väljas som individer med partibeteckning, inte en partibeteckning med individer.

Varför åtnjuter KGB-informatören Jan Guillou samhällelig respekt?

DEN SENASTE tidens nyhetsflöde har till stor del handlat om mordhoten mot konstnären Lars Vilks med anledning av hans tecknade rondellhund med en speciell hälsning till profeten Mohammed.
Det har sänts många märkliga program i radio och TV där yttrandefriheten har diskuterats med anledning av Vilks teckning och reaktionerna på densamma i muslimska kretsar runt om i världen.
Jag tvekar inte en sekund när jag säger att Lars Vilks ska få rita vilka hundar han vill, döpa dem till vad han vill och ha vilken uppfattning han så önskar. Yttrandefriheten är inte, och får inte, vara förhandlingsbar. Det låter enkelt, och egentligen är det också ganska enkelt. Vad som komplicerar är alla de i debatten som säger sig vara för yttrandefriheten, och sedan börjar tala om undantag. En sådan person, tyvärr bland allt för många, är Jan Guillou. Jag återkommer till detta.

MAN KAN TYCKA vad man vill om Vilks konst och det konstnärskap han utövar. Jag är själv ingen beundrare av den konst jag sett Lars Vilks åstadkomma. Men det betyder ju inte att jag tycker att han ska begränsas i sitt konstnärskap eller i sin konstnärliga utövning så länge han inte bryter mot några demokratiska lagar. Redan när Vilks kom med sin rondellhund tyckte jag att det var som om han i allra sista stund hakade på vågorna efter publiceringen av Muhammedbilderna i Jyllands-Posten. Det kändes inte nytt, inte fräscht och i ärlighetens namn inte speciellt provocerande eller genialt heller. Men det hindrade inte att det demonstrerades såväl i Sverige som i den muslimska världen och att ett mord av konstnären planerades. Ett mord som tack och lov kunde förhindras – denna gång.
I SVT:s Agenda i söndagskväll hade man tussat ihop Lars Vilks med mannen som satte ett ansikte på den okände KGB-informatören – författaren journalisten och posören Jan Guillou.
Jan Guillou med sitt förflutna som KGB- informatör (något han inte tar avstånd ifrån eller ångrar, endast förringar och försöker minimalisera) är ingen lämplig person att diskutera yttrandefrihet. Han är ingen lämplig person att överhuvudtaget att ha med i samhällsdebatten och erkänna honom samhällelig respekt visar den beklagliga tolerans som råder i Sverige för röda diktaturer och irrläror. Jan Guillou borde vara så fylld av skam för vad han gjort att han inte skulle uppträda offentligt förrän han bett svenska folket om ursäkt.

JAN GUILLOU säger sig vara för yttrandefrihet. Men han tillhör dem som sedan gör undantag från detta. Så handlar det enligt Jan Guillou och andra inte om yttrandefrihet när Lars Vilks ritar en hund och kopplar ihop den med islam. Det här är något helt annat, enligt honom. Lars Vilks är ingen debattör vilket väl avslöjades i Agenda. Guillou var i sitt esse och kunde vältaligt föredra sina aparta åsikter. Vilks lyckades dock få in några fullträffar – även om han inte lyckades rubba Guillous övertygelse om sin egen förträfflighet.
Att ha med Guillou i debattprogram, att låta honom vara prisutdelare med mera är ett hån mot alla i det här landet. Han är inte ångerfull, han har inte bett om ursäkt för sitt samarbete med diktaturens hantlangare. Om han haft sympatier åt det bruna hållet? Om han hade samarbetet med Gestapo under nazi-tiden i Tyskland? Ja, då hade han troligen knappt fått åka tåg tillsammans med andra. Men nu är det inte Diktatur Brun som han samarbetat med, nu är det Diktatur Röd. Och detta är väldigt avslöjande för den styrande samhällsuppfattning som råder i Sverige. Vi accepterar röda diktaturer, vi tillåter till och med människor att stoltsera med sina nära och varma kontakter med diktaturens företrädare.

Jan Guillou är en spännande mediefigur. Men i och med avslöjandet om hans KGB-kontakter förlorade han i trovärdighet. Det var inte han själv som avslöjade sina dolda förbindelser och om de inte avslöjats hade han förmodligen inte sagt något. Ruvar denne man möjligen på fler hemligheter som ytterligare skulle rubba på förtroendet för honom som sanningssökande grävande journalist?

Ett olyckligt riksdagsbeslut med olyckliga följder

DET HÄR BLIR väldigt mycket en diskussion med ”å ena sidan, å andra sidan”. Egentligen tycker man en sak, gör en annan men borde ha agerat på ett tredje sätt.
I torsdags röstade Riksdagen med en rösts övervikt för att uttala sig om att det Osmanska riket gjort sig skyldigt till folkmord på bland andra armenier 1915-1916. Två folkpartister, en kd och en politisk vilde, tidigare moderat, röstade med oppositionen. Rent känslomässigt och i sak har jag inget emot resultatet. Jag är helt övertygad att det handlade om folkmord.
Men det handlar ju inte bara om ett folkmord begått av Turkiets föregångare – det Osmanska Riket. Bakom finns också Sveriges och EU:s förhållande till Turkiet. Och här håller jag inte med vad som hävdas vara en majoritetsuppfattning i mitt parti. Jag vill inte ha Turkiet som medlem i EU. Gärna samarbete och samarbetsavtal – men inte medlemskap. Jag tror inte på ett EU som blir hur stort som helst.
EU har naturliga medlemmar och det är länderna i Europa. För mig är inte Turkiet ett europeiskt land. Betydligt angelägnare är att få med Norge, Island och Schweiz än Turkiet.

Men den övergripande frågan är om historiska ”sanningar” hör hemma i Riksdagen? Jag tycker inte det. Det här kan bli ett svårhanterligt prejudikat för en mängd märkliga framtida beslut och kontrabeslut. När kommer motionen om att staten Israel inte bör ha rätt existera? Med en sammansättning i Riskdagen som idag där en stor majoritet av ledamöterna är övertygade demokrater är riskerna kanske inte så stora för riktigt obehagliga beslut och uttalanden. Men vi vet inte hur de ser ut i framtiden.
Det är inte upp till oss som politiker att slå fast vad som är en historisk sanning, det är en alltför stor och viktig uppgift för att avgöras politiskt.
Mycket intressant i sammanhanget är också hur Turkiet agerar och hur de nationalistiska krafterna i landet uttrycker sig mot länder som inte delar den turkiska uppfattningen. Det talar knappast för större förståelse eller varför man ska vara positiv till ett turkiskt EU-medlemskap.

VAD SOM UPPRÖR MIG kanske än mer är regeringens inställning till det fattade beslutet i Riksdagen - att inte fästa någon notis till det. Även om jag tycker att beslutet, av principiella skäl, var fel så kan jag inte tycka det är vare sig lämpligt eller rätt att regeringen, eller enskilda regeringsledamöter, förklarar att Riksdagens uttalande saknar betydelse. Det uttrycker ett förakt för Riksdagen som institution och för oss som är folkvalda. Regeringen ÄR underställd Riksdagen. Något som i dagsläget förvisso mest är en ceremoniell sanning. Detta samtidigt som partimakten i Riksdagen är näst intill total och partiernas toppstyrning blir allt tydligare och omaskerad.

För demokratins skull måste mixningen av parti-organisationernas och deras maktstrukturer med riksdagsgrupperna och deras organisationer få ett stopp. Partiorganisationerna har en roll att spela, riksdagsgrupperna en annan. Det är hög tid att renodla och slå fast vem som ska göra vad. Och för demokratins skull måste Riksdagens överhöghet bli en realitet – inte en ceremoniell prydnad.

Militär obstruktion av försvarspolitiken?

SVENSK MILITÄR ska inte lägga sig i politiken i Sverige. Detta gäller också stjärnbeströdda generaler i Högkvarteret som ett halvår före valet i princip obstruerar mot den sittande regeringen. Inga förändringar i grundorganisationen under denna mandatperiod är det tydliga budskapet från regeringen. Detta betyder inte att det är fritt fram för nedläggningar under nästa period. Beskedet från regeringen är en markering och en mycket stark viljeinriktning.

Att som i förra veckan gå ut med planerade nedskärningar i den militära grundorganisationen är ytterst anmärkningsvärt. Kunde knappast varit bättre orkestrerat av socialdemokraternas strategiavdelning. Som en direkt följd av Försvarsmaktens nedskärningsförslag går socialdemokratiske ordförande i Försvarsutskottet Anders Karlsson ut och menar att detta är de direkta konsekvenserna av alliansregeringens beslut. Att hans eget parti och övriga i det röd-gröna samarbetet vill skära ner ytterligare miljarder glömmer han bort. Istället får vi höra att det är övergången till frivilligförsvaret med kontrakterade deltidssoldater (som socialdemokraterna nu envisas med att kalla yrkesförsvar) som gör att det kostar så här mycket extra så att det inte finns råd att behålla grundorganisationen. Karlssons sifferbollande är rent nonsens.

DET SOM MAN för Högkvarteret nu låtit meddela är att en av de tre flygflottiljer som vi har kvar ska läggas ner, att antingen P4 i Skövde eller P7 i Skåne röner samma öde. Dessutom ska tio utbildningsgrupper inom Hemvärnet läggas – vilket i praktiken är ett rent sabotage mot den i riksdagen fastlagda politiken om hemvärnet och de nationella skyddsstyrkornas roll i det framtida försvaret. Högkvarteret gör ingen hemlighet att man inte tycker om hemvärnet. Det kan vara sin sak. Men att så tydligt gå emot intentionerna i vad Sveriges Riksdag slagit fast är, än en gång och då sagt med diplomatiskt filter, anmärkningsvärt. Hemvärnets spridning i hela landet är nödvändig för att klara rekrytering och de uppgifter som i framtiden läggs på de nationella skyddsstyrkorna. Och icke att förglömma – för folkförankringen.

För det flesta torde det stå helt klart att gränsen för besparingar inom försvaret är nådd. Det går inte att göra några större ingrepp utan att det drabbar förmågan. För min egen personliga del står det helt klart att om vi ska ha ett försvar som ska klara av de uppgifter som regering och riksdag har ålagt det måste vi under nästa mandatperiod skriva upp försvarsanslagen.
Vi måste också ställa oss frågan var gränsen mellan kvalitetskrav och kvantitetskrav går. Just nu driver mycket långt kravet på kvalité när det gäller våra marina enheter. Vi kan utan att skryta hävda att vi har vad gäller kvalité bland de bästa ubåtar och korvetter som finns att tillgå. Men när det gäller antalet så är det inte mycket vi har att komma med. Skulle några av våra högkvalitativa fartyg saboteras, sänkas, skadeskjutas eller på annat sätt sättas ur brukbart skick så drabbas vår förmåga mycket allvarligt. Och vad har vi att sätta in istället? Ibland kan vi tvingas sänka kvalitetskraven för att få upp antalet till en nödvändig nivå. Ni vill inte jag att vi ska sänka våra kvalitetskrav. Tvärtom – jag vill att vi ska slå vakt om dem och samtidigt öka antalet enheter. Men detta kräver pengar, detta kräver utökade försvarsanslag.

ATT HELA SVERIGE SKA FÖRSVARAS borde inte vara ett kontroversiellt ställningstagande. Att då som man nu från Högkvarteret föreslår dra ner ytterligare flottiljer, förband och hemvärnsplattformar gör att delar av Sverige offras. Detta är enligt min uppfattning inte acceptabelt. Vad som nu i första hand gäller är att kräva ordning i ledet i Högkvarteret. Och det med omedelbar verkan.
(2010-03-09)

Ilmar Reepalu förstår, men ångrar inte det han sagt…

EGENTLIGEN VILL jag inte skriva om Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu igen. Men tyvärr finns det anledning till det.
Med fredagsmorgonens nyhetspaneler i SVT och TV 4 i starkt minne och tidigare i veckan Reepalus besök hos TV4:s nyhetsmorgon kan man konstatera att flera frågor fortfarande står helt utan svar. Andra frågor håller på att få svar som är att beteckna som både häpnadsväckande och – avskyvärda.

Det har varit mycket Reepalu den senaste veckan. Inte bara i TV. Också i radio och i pressen. Är det inte han själv som medverkat så har hans agerande och brist på agerande diskuterats. Kritiken har varit stark, men han har också sina anhängare. De som tycker att han egentligen inte alls har gjort något fel utan bara sagt som det är. Denna uppfattning, hos vissa grupper kombinerat med att han inte vill ta tillbaka något av vad han sagt, gör att Göran Rosenbergs fundering eller snarare misstanke, som han presenterade i TV4, tyvärr blir ganska trovärdig.
Rosenberg menade att de åsikter som Reepalu förde fram och då han talade om ”den israeliska lobbyn” (som mycket lätt kan förväxlas/bytas ut mot det i antisemitiska sammanhang ofta använda uttrycket ”den judiska lobbyn”) mycket väl kan tilltala delar av den stora muslimska invandrargruppen i Malmö.
Reepalu är alltså ute och fiskar i synnerligen grumligt vatten. Med sina uttalanden har han förvisso fått uppskattning från muslimskt håll. Skulle han nu efter påtryckning från sitt partis strateger göra avbön skulle han tappa det stöd han fått i de muslimska grupperna sedan han förbjöd publik på tennismatchen mellan Sverige och Israel i Malmö förra året.

Ett uttalande som Reepalu gjorde och som jag förvånas inte fått större uppmärksamhet var när han förklarade sig vara motståndare till sionismen. För mig är sionismen tanken och strävan att ge judarna en egen stat. Något som också lyckades genom FN:s försorg efter andra världskriget. Sverige var ett av de länder som var med och gav den nödvändiga majoriteten för att detta skulle kunna förverkligas. Vad menar Reepalu med sitt motstånd till sionismen? Vill han inte ha någon israelisk stat? Eller han tolkar kanske ordet ”sionism” på något annat sätt?

I NYHETSPANALEN i SVT satt Birger Schlaug och argumenterade som den värste Ilmar genom att hävda att man ska få kritisera Israel utan att bli betraktad som antisemit. Det är väl knappast problemet i Sverige idag. Att kritisera Israel ingår i vad som är politiskt korrekt. Att försvara Israel är däremot misstänkt och på gränsen till att vara rasistisk. Så långt har det gått i vår svenska demokrati.
I min förra kolumn om Ilmar Reepalu skrev jag att jag inte trodde att han var anti-judisk. Och det tror jag kanske fortfarande inte att han är. Däremot börjar jag tro att flirten med de muslimska väljargrupperna i Malmö, som är väldigt mycket större än gruppen judar, är planerad och att judarna kan ”offras” genom att fördöma händelserna på Gaza-remsan och samtidigt mer eller mindre kräva att judarna i Malmö ska gå ut i demonstrationer för samma sak för att slippa bli trakasserade.
Tyvärr är jag rädd för att om det varit en annan grupp än judarna som Reepalus uttalanden och okunskap handlat om hade han redan tvingats lämna sin post. Något som han borde göra – snarast!