Infantilitet, fjant, trams och vulgärt nonsens

FREDRIK OCH FILIP, eller Filip och Fredrik, och en rad så kallade stå-upp-komiker finns i vår tillvaro och bejakas av så väl media som en lyckligt, fånigt, flabbande publik. Oförskämdheter, lyteskomik, sexuella påhopp, förakt och svinerier i varierande grad präglar denna genre av ”komik”.
Nu senast är det de geniförklarade Fredrik och Filip som diskuterar vem i kungahuset de helst vill ha sexuellt umgänge med, allt i deras egen ”stil” och på deras traditionella sätt. Jag är så trött på denna vulgärkomik och kan inte låta bli att förvånas hur kritikerkåren nästan utan undantag hyllar denna form av humor och underhållning. Vågar man inte ha en avvikande mening eller tycker man verkligen att detta är vad som vi i nådens år 2010 ska låta oss roas av?

VI PRATAR MYCKET OM VÅLDET i samhället, om mobbning och utanförskap. Såväl unga som äldre människor som mår dåligt kostar samhället enorma summor, för att inte tala om det mänskliga lidandet. Vi försöker komma till rätta med varför människor mår dåligt, vi lär barn hur de ska uppföra sig mot varandra, vi talar om respekt och rätten att få vara som vi är. Att få vara människor bland andra människor. Samtidigt låter vi oss underhållas av människoförnedrande lustigkurrar som fastnat i förpuberteten, andra har inte kommit mycket längre än kiss- och bajsstadiet. Men det sker på bästa sändningstid i TV och programledarna som egentligen borde sitta på uppfostringsanstalt hyllas som förnyare, nyskapare och den nya generationens underhållare som vi ska ta till oss i allas vårt folkhem.
Vad som är humor kan diskuteras hur länge som helst. Och alla har vi olika humor, olika uppfattning om vad som vi tycker är roligt, vad vi tycker är underhållande. Framträdandena kan resultera i leenden, skratt och till och med rejäla gapskratt svåra att kontrollera. Men allt vanligare blir det att det är hånskrattet som får företräde. Att skratta på någon annans bekostnad för att estradören kommit på ett nytt sätt att ta skamgrepp, att chockera, att vulgarisera och håna enskilda människor eller grupper av människor som med lätthet etiketteras från scenen. Och vi sitter där i publiken, framför TV-apparaterna och låter oss svepas med i denna människoförnedrande brutalisering upphöjd till konst när den framförs på en sen och vi varit dumma nog att betala för biljetten.

NU FINNS DET JU ETT ENKELT BOT mot detta om jag och förhoppningsvis några till inte gillar denna typ av underhållning - stäng av TV:n, köp inga biljetter, strunta i eländet. Jo, men det är inte så enkelt. Många låter sig roas, förföras och smittas av denna typ av humor, präglas av den råa människosynen, föraktet för andra människor och tar till sig både attityder och uttryck som sedan förs vidare på det privata planet, i hemmen, på arbetsplatserna och i umgänget med andra människor. Och vi förstår inte varför det mobbas på skolor och arbetsplatser…
Nu gör jag det inte så enkelt för mig att jag hävdar att all mobbning beror på usla stå-upp-komiker. Tyvärr är det inte så enkelt. Men jag hävdar att det bidrar till ett hårt och respektlöst samhälle där det är fritt fram att förnedra och håna sina medmänniskor. Och var ska gränserna dras? Mobbarna i TV i slips och kostym hyllas som konstnärliga genier och förnyare av TV-underhållningen. Varför ska vi då inte kunna vara förnyare av samma sort av det privata umgänget och hyllas av våra vänner som genier när det gäller umgängesformer? Och så undrar vi varför det finns mobbning?