Vem får diskutera försvaret?

Det har blåst upp till storm kring den svenska försvarspolitiken. Enligt min uppfattning, helt i onödan och till stor del beroende på medias överdrivna förtjusning i konflikter. Det hela började i torsdags, eller kanske redan på onsdagskvällen då de första uppgifterna lämpligt nog läckte ut om vad folkpartiets försvarspolitiska utspel skulle dagen därpå skulle handla om. Ganska snart kunde vi läsa om ”sprickan i alliansen”. Jag ser ingen spricka, inte så länge alliansen kommer med eniga förslag och röstar igenom dessa. Sedan måste det få finnas olika uppfattningar. Men inom försvarspolitiken är det inte lätt. En annan uppfattning, eller tolkning än den rådande politiken får direkt en beskrivning som ”spricka” eller ”kris”. Medias allt för snabba konstateranden och slutsatser i katastrofrubriker gör att debatten hämmas. Den som är lojal med regeringen vill inte bli uthängd som sprickbildare eller usel överlöpare bara för att han eller hon i enskilda frågor har en annan uppfattning. Uppfattningar som inte har ett dugg med lojaliteten till den sittande regeringen att göra.
Vad är det då som har hänt och vad är det som upprör så till den milda grad? Inte speciellt mycket – egentligen.

Självklarheter
Jag håller helt med Marie Söderberg som i Expressen förvånar sig över de starka reaktionerna eftersom Jan Björklund endast kom med självklarheter i den presenterade idéskissen. Utgångspunkten var situationen i Ryssland, den pågående upprustningen där och ambitionen hos ledarna i Kreml att ge landet den stormaktsposition Sovjetunionen en gång hade. Vad som ytterligare upprört känslorna på den borgerliga sidan är att på onsdagen den 20 maj så debatterades och klubbades i Riksdagen personalförsörjningen för det svenska försvaret. Ett stort, historiskt ¬och, i det läge vi befinner oss, ett helt riktigt beslut. Att dagen därpå komma med ett utspel om hur den svenska försvarspolitiken ska utformas framgent kan kanske uppfattas som att man vill göra ner, och i värsta fall tar avstånd från det beslut som precis fattats i Riksdagen. Jag ser det inte så. Snarare som ett sätt att lyfta tankar runt försvaret när det låg aktuellt i tiden.
Givetvis är det ett inslag i valdebatten. Folkpartiet vill ta de försvarsvänliga väljarna från moderaterna. Något man redan till viss del gjort. Och nu gäller det att ytterligare knyta dem till folkpartiet. Med den enkla skiss som Jan Björklund presenterade på Armémusem i samband med Folkpartiets och ”Folk-och-Försvars” seminarium i torsdags så ser möjligheterna goda ut för en sådan taktik..
Använd befintlig materiel
Vad innebär då folkpartiets skiss? Jo, i stort att vi ska använda den utrustning som finns i landet. Vi ska ha våra 100 JAS-plan vi ska använda de cirka 290 stridsvagnar och närmare 500 pansarfordon som finns. Dessa ska organiseras i fem mekaniserade brigader. Det övergripande skälet är att vi inte lever i den säkraste av världar, att vi har en granne i öster som upprustar, som visat sig beredd att använda militär styrka för att genomdriva sina politiska mål.
Vad Jan Björklund och folkpartiet gjort är två saker som inte anses var politiskt korrekta. Det är att ta upp förhållandena i Ryssland och tala klartext om dessa., och det är att föreslå försvarsåtgärder som inte ryms inom den idag fastslagna försvarsbudgeten.
Men nu är det ju inte bara Jan Björlund och folkpartiet som har denna uppfattning. Vi är faktiskt ganska många som höjer ett antal varnande fingrar för vad som kan hända i Östersjöområdet med den upprustning som pågår i Ryssland idag, med Gazproms gasledning och med den allt mer auktoritära regimen i landet parad med en inrikessituation där problemen blir allt större. Ryssland skulle långt ifrån vara det första land som skapar en utrikespolitisk situation för att överbygga inrikes problem.

Måste diskuteras
Den svenska försvarspolitiken måste diskuteras – också utanför Sälen – och olika uppfattningar måste få finnas. Det finns idag en mycket effektiv blockerare för svensk försvarspolitiks debatt som i sin form gör att alla åsikter som inte formas här är förpassade till en existens utan möjlighet till inflytande. Och då tänker jag på den så kallade försvarsberedningen. En kommitté med en representant för varje riksdagsparti. All respekt för ledamöterna, men formen är förstoppande.
Sju ledamöter med skiftande partiförankring kommer överens om en omvärldsanalys, om hur de hot och risker man enats om ska kunna bemötas. Arbetet är intensivt och gruppen blir en enhet som reser världen kring, umgås intensivt och blir riktigt tighta. Gruppen, beredningen, får mer information och mer experthjälp än andra involverade i försvarspolitiken, försvarsutskottet inräknat, och utgör överklass med speciella privilegier.
Försvarsberedningens resultat går till regeringen som sedan till anmärkningsvärt stor del använder underlaget för en försvarspolitisk proposition. Beredningens förslag har inte diskuterat i försvarsutskottet, inte i Riksdagen och inte i riksdagsgrupperna. Förvisso är det inte riksdagen som lägger förslagen – men lite input från de folkvalda hade inte varit fel. Det hade istället varit mycket, mycket rätt.
Lägg ner försvarsberedningen och gör om det till ett nationellt säkerhetsråd utan aktiva politiker. Ett säkerhetsråd som har till uppgift att kontinuerligt stå för omvärldsanalys och föreslå lämpliga åtgärder och beslut.

Återbeväpna Gotland
Jag kan inte avstå från att kommentera folkpartiets förslag att Gotland ska återmilitariseras genom att P18 återuppstår på ön. Att vi ska ha fast stationerad militär på ön har jag förespråkat länge. Så där är jag väldigt glad för att folkpartiet anammat mina tankar. Däremot är jag mer tveksam till om det rätta är en återgång till det gamla. Är det ett stridsvagns-regemente vi behöver, eller är det kanske marina enheter som borde få sin hemmabas på Gotland? Tänker gasledning där. Men det överlämnar jag med varm hand åt försvarsmakten att komma fram till.